Hjort: Magdalena Anderssons fuskbygge

Magdalena Andersson har haft en månad på sig. Hon har fått ett seminarium och en sur min. Magdalena Andersson vill bli statsminister, men hon har ännu inte lyckats få de partier hon behöver att sitta vid samma bord.

I dag kommer Andersson att träffa talmannen Andreas Norlén för att meddela eventuella framsteg i sin strävan att bli statsminister. Norlén ska sedan bestämma om det blir en votering nu eller om Andersson får mer tid. Andersson kommer förmodligen att misslyckas med att presentera ett regeringsunderlag som klarar en votering. Orsaken är ett parlamentariskt läge där partierna inte är för något gemensamt utan bara är emot något har dessutom förvärrats av socialdemokratisk arrogans.

Man kan förstå om det finns ilska och trötthet över processen. Inte bara i riksdagen utan också bland folket. Vi hade val i september, och än i dag kan ingen ens svara på vilka partier som ska ingå i ett regeringsunderlag, än mindre vilken politik som ska föras.

Processen har varit som en buskis där Andersson har tjurat och lämnat ifrån sig uppdraget efter att Vänsterpartiet stödde omvalet av Norlén. Det enda kända mötet mellan de fyra partier som utropade sig till valsegrare är ett seminarium. Centern bjöd in de andra för en orientering om nuläget. Något man kunde hoppas att partierna redan hade koll på.

Norlén har lovat att processen ska hållas kort. Med Anderssons förlängning kan det tidigast bli en votering på torsdag. Ett förslag måste presenteras för plenum två olika dagar, och först därefter kan voteringen ske. Det är därför möjligt att Andersson försöker förhala processen för att flytta voteringen till nästa vecka.

Kontrasten mot segertårtan och kritiken mot att Kristersson inte omedelbart lämnade in sin begäran om entledigande är tydlig. Det är uppenbart att Andersson är långt större i orden än på jorden. Hon har en majoritet mot Tidö men ingen majoritet för något, men tycks inte förstå skillnaden.

Det finns också en kontrast mot 2022, då Tidöpartierna var klara med vilka samarbetspartner som skulle ingå innan valet. Den 14 oktober slöts avtalet, och då var det politiska färdigförhandlat. Därefter levererades politik i ett ganska bra tempo, och Sverige förändras snabbt till det bättre. Långt ifrån i mål, men i rätt riktning.

Anderssons samarbetspartier lyckades åstadkomma ett seminarium på samma tid. Hennes egna stora framsteg består i telefonsamtal.

Det politiska haveriets kärna är i grund och botten okomplicerad. Det finns en majoritet mot Tidöpartierna. Däremot finns ingen majoritet för något annat. Räknat i mandat har Kristersson mer stöd än Andersson, eftersom Andersson inte samtidigt har stöd av V och C. Men eftersom Sverige har negativ parlamentarism räcker det inte att vara störst.

Där skapas en låsning mellan C och V som inte har någon synlig lösning. Bredvid står Andersson och är rosenrasande för att partierna tycker att det är viktigare att hålla sina vallöften än att låta henne bli statsminister. En sådan attityd hjälper inte direkt, eftersom problemet inte är tekniskt. Det finns en majoritet mot Tidö, men ingen majoritet för något annat. Centern och Vänsterpartiet kan inte enas. Det löser man inte med ett Excelark. Det löser man med ledarskap, och det är precis det Andersson saknar. Det är konstigt att debatten handlar mer om huruvida det är C eller V som är dramats bov än om Anderssons misslyckande.

Det gör också att problemet förvärras, eftersom Andersson är en räknenisse. För henne finns svaret i detaljerna, i någon av kolumnerna i ett Excelark. För Vänsterpartiet handlar det om att få komma in i värmen. För Centern är det en barriär mot rasism och ett värn för demokratin att hålla V borta. Ingen kommer att backa genom att diskutera sakpolitik. Man kan inte förhandla bort principer, och därför kan C och V inte förhandla. Mitt i härvan av röda linjer glöms det bort att Andersson är lika hård mot SD som C är mot V.

Om någon trots allt ser Andersson som en ledarfigur, tänk då på Anderssons plan. Hon vill bli statsminister. Det är det enda de fyra partierna har gemensamt, och det är hon själv som står i vägen. Det enda mötet mellan de fyra lyckades Centern fixa. Anderssons attityd tycks vara att vänta och hoppas på att den socialdemokratiska maktapparaten, bestående av före detta politiker, troll, statsvetare, ledarskribenter och andra, ska få Vänsterpartiet att vänta minst fyra år till innan partiet blir rumsrent. Och att de ska ligga platt så att Andersson får som hon vill.

Det är en ledarstil som uppenbart inte fungerar. Nästa försök att få ihop partierna kan mycket väl bli när Miljöpartiet samlar de fyra partierna i en workshop för att alla ska kunna uttrycka sina känslor med fingerfärg.

Andersson skulle kanske inte ha varit så snabb med att skära upp segertårtan.

Läs även: Magdalena Andersson är farligare än någonsin

Följ mig gärna på X/Twitter