Hjort: När Auschwitz blev en gatuteater

Antisemitismen har inte vuxit fram över en natt. Under tre år har gränserna för vad som accepteras flyttats, steg för steg. När Auschwitz nu används som politisk rekvisita är det inte början på utvecklingen – det är resultatet av den.
I helgen genomfördes den mest frånstötande av Palestinademonstrationerna. Grinden till Auschwitz hade gjorts om så att det i stället stod “Gaza”. En grind. De mardrömsframkallande orden ”Arbeit Macht Frei” utbytta mot ett enda, platsen från vilken Hamas inledde sin massaker 7 oktober 2023.
Och plötsligt är mordet på en miljon människor teaterrekvisita. Den miljon människor som mördades i Auschwitz blev en del av en gatuteater.
Redan när bilkaravanerna hyllade 7 oktober-pogromen borde det ha skett ett massivt avståndstagande. Politiker, myndigheter och andra borde ha gjort det väldigt tydligt att det var en gräns man inte kan gå över. Det smärtsamma är inte att Sverige har förlorat debatten om antisemitism, utan att Sverige har förlorat viljan att föra den.
Det är på sitt sätt en demonstration som skapar ett före och ett efter. Till exempel kan ingen på allvar längre låtsas som att hatet mot judar inte finns där, djupt manifesterat. Men framför allt kommer det att bli svårt att argumentera för lagen om hets mot folkgrupp. Om inte detta är hets, vad räknas då som hets?
Men det finns en annan sak som är viktig att ta till sig. Sverige har förlorat nästan tre år i kampen mot antisemitismen. Dag för dag har gränserna förskjutits, mer och mer har accepterats och hatet har brett ut sig.
Det går inte att missförstå bildspråket. Israel är vår tids nazister, palestinierna är motsvarigheten till judarna. Det handlar inte bara om att appropriera en historia, utan också om att göra offrens barn till vår tids bödlar.
Symboliken är också avsedd att jämställa Förintelsen med kriget i Gaza. Världens enda universella folkmord jämställs med ett försvarskrig. Hade det varit möjligt borde alla som går i de där tågen få sina historiebetyg underkända.
Men det blir också allt tydligare att målet inte är att stärka vapenvilan mellan Israel och Hamas. Den har pågått i nio månader, men ändå är anklagelserna om folkmord hetsigare än någonsin. Demonstranterna borde ha gått hem när kriget tog slut, men de blev i stället allt mer aggressiva. Vem gynnas av en rörelse som blir mer aggressiv när kriget övergår i vapenvila?
Kampen mot Israel är bred. Det är inte bara Palestinagrupper som driver på, utan också många organisationer i civilsamhället – Läkare utan Gränser, Amnesty och Diakonia, för att nämna några. Det är viktigt att de tar avstånd, eftersom gränsen för anständighet inte flyttas av de mest radikala – den flyttas av alla som tiger. Den tystnaden kan de inte skylla på okunskap. Den är ett val.
Att de mest radikala grupperna nu ger sig på Förintelsen är inte förvånande. Den påstås samtidigt vara överdriven eller helt påhittad och samtidigt utgöra grunden för Israels ockupation. Det farliga är inte idioterna som ger sig på Förintelsens minne. Det farliga är alla de som visste bättre och ändå sa ingenting. Resten av Palestinarörelsen accepterar hur Förintelsen används. Den rimliga reaktionen borde vara ilska, avståndstagande eller kanske till och med hat. Men något får dem att sluta leden och acceptera det, samtidigt som gränsen för anständighet förskjuts ytterligare ett steg.
SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, har gjort ett avståndstagande som säkert tilltalar delar av akademin. Men det framstår mer som en text för att nå akademin än som ett försök att återställa en gräns. Aron Verständig, Judiska centralrådet, fördömer demonstrationen och påpekar att ingen ingrep och att gränserna därför förskjuts ytterligare.
Verständig har helt rätt. Men vi har förlorat tre år. Varannan svensk jude har, enligt Judiska centralrådet, övervägt att fly landet. Det är där vi står i dag. Få är nöjda, nästan ingen är stolt, men samtidigt är det väldigt tyst.
Ser vi politiskt snarare än akademiskt på det som sker finns en närmast häpnadsväckande bredd. Det finns mycket att minnas, som när Aron Verständig skulle mördas av ett par utländska agenter. Kriminella gäng har angripit både den israeliska ambassaden och ett israeliskt företag som bland annat levererar drönarskydd till riksdag och regering samt kommunikationssystem till Försvarsmakten. Det har under lång tid till och med spekulerats i medier om att den gängkriminelle Kurdiska räven får skydd i utbyte mot attacker.
Genomgående är att den som betalar för detta är Iran. De skickade agenterna. De betalade gängen för att angripa israeliska mål. Iran är förmodligen svaret på varför Palestinarörelsen blir allt mer aggressiv nu när det blir fred. Det finns en panik över att Israel ska avdemoniseras, att anklagelser om folkmord ska motbevisas och att deras egna handlingar och mord ska börja diskuteras i stället. Det där vet vi redan, men det finns något annat som också är viktigt.
Den som accepterar att gränser flyttas utan att fråga varför kommer heller inte att fråga vem som tjänar på att de flyttas.
Den obekväma frågan om vem som betalar för alla demonstrationer måste ställas. Är det utländska pengar, svenska bidrag, insamlingar eller lönearbete som bekostar allt? Frågan vi också ska ställa oss är inte varför Palestinarörelsen radikaliseras och nu går över alla moraliska gränser. Frågan är hur många av demonstranterna som är avlönade eller på andra sätt finansierade av Iran.
Läs även: När EU börjar filma sina medborgare
Följ mig gärna på X/Twitter