När ett land ska styras och ett underlag för styret skall skapas är det viktiga att se målet för alla. Målet är att få ordning på brotten, energikrisen, integration, företag, utanförskap och mycket annat. Inte vilka politiker som får vilken post. När nu underlaget finns på plats för att få bort Socialdemokraterna efter åtta svåra år kan allt förstöras eftersom folk bråkar som småungar. Sitt ner i båten, lös problem och tänk på väljarna så blir det bra.
Stå i båtenmetaforen är nog inte helt bra. Liberaler står inte i båten och absolut inte utan flytväst. De sitter snällt i mitten och tittar så ingen ställer sig upp och riskerar att alla hamnar i plurret. Ordningsamma och hellre lite säkrare än lite roligare.
Politiskt är det annorlunda. Liberaler brottas helst i båten. Gärna samtidigt som de twittrar kritik mot andra och risken att alla åker i är de jättemedvetna om. Men så är man som folkpartist.
Och så snart det blir lugnt måste man börja igen. Vissa är mer folkpartister än andra. Erik Ullenhag skrev en gång en debattartikel strax innan ett val där han ville kullkasta den ordningen som fanns uppgjord i förväg. Leijonkungen skulle krönas. Det blev kaos. Inte egentligen förvånande. Vad ska man tro om en politisk grupp som inte kan hålla ihop när förhandlingar bara är ord, hur ska de kunna gå till handling, budgetar och lag?
Nu sitter inte folk i båten. De står, de viftar, gapar och skriker. Rösterna är inte ens räknande så vi vet som vann. Men det är dags att bråka en del.
Det är inte bara Liberalerna som bråkar. Ibland kan man tro att det finns en latent Ullenhag i alla politiker. Kanske i oss alla. En bråkstake som väntar på att få skrika och bråka. På att stå i båten utan flytväst. Modet, viljan. Men framförallt oförmågan att se helheten.
Om folkpartisterna, i alla partier, bråkar så är det inte ett bråk som slutar med att Pehrson eller Åkesson blir justitieminister. Det blir Morgan Johansson. Det är han som är den stora stygga vargen i det här dramat. Bråkar man sönder enigheten så blir det Johansson. Och hela poängen med det här valet var väl att få bort regeringen?
Det viktiga är inte att vinna en strid om millimeter. Det är att få hela landet i en ny riktning, bort från kaos, brott och energikris. För en enskild person är det jätteviktigt att bli utskottsordförande, minister, talman eller någon annan post. För landets utveckling är sådana personer oftast mindre. Vilken är den senaste talmannen du uppfattar gjorde en större skillnad? De flesta ministrar är glömda halvvägs in i nästa mandatperiod. Och de flesta vi minns gör vi för deras misstag snarare än seger.
Politik är ett lagspel. Tråkigt gnetande natt efter natt. Där de flesta aldrig får de erkännanden som de förtjänar. Samordningskansliet där alliansen löste sina tvister är nästan okänt och de anställda än mindre kända. Men det var där de såg till att det var hyfsad lugn och ro. På samma sätt måste man agera nu. Lägg saker i händerna på tjänstemän. Inse skillnaden i vad som vore en spännande grej för dig och vad som betyder något för landet. När tiotusentals kanske inte kan betala elräkningen i vinter, är det verkligen så viktigt vem som får vilken post eller hur allt utformas?
Konflikten är ju en annan. Kristersson mot Andersson, Farmanbar mot Bohlin, Strömmer mot Johansson och så vidare. Det är den viktiga frågan. Vilket block som får makten. Bråkar man sönder den konflikten så att det inte går att bilda regering så är det ytterligare fyra svåra år som väntar. Sannolikt väldigt svåra eftersom en rad saker måste lösas akut.
Så ta ett steg tillbaka. Sätt på er flytvästen och ta inte detaljer på för mycket allvar. Det viktiga är att komma i hamn, helst torrskodda. Sen tar man nästa mandatperiod och löser fler saker där. När folk känner varandra, har vuxit in i sina roller och framförallt litar på varandra.
Men framförallt. Låt laget vara större än jaget, var inte Ullenhag.
