SCB:s väljarundersökning är ytterligare en där regeringen tappat stort och oppositionen har majoritet. Det är inte konstigt. Så brukar ske efter maktskiften.

Alla väntar sig allt omedelbart och önskningar och förväntningar uppfylls inte. Besvikelsen kommer snabbt när väljare hoppats att saker skulle bli bättre omedelbart. Kanske bästa exemplet på det är Anders Lindberg på Aftonbladet som redan dagar efter valet började twittra om hur bedrövligt det var i Kristerssons Sverige. Trots att Magdalena Andersson då fortfarande var statsminister.

Men det finns samtidigt ett allvar i det här. Ska man vara generös är regeringen usel på att kommunicera. Verkligen genuint usel. Och det började långt innan valet.

Socialdemokraterna lyckas hela tiden skapa en förväntan om att allting ska ske nu. Nu, nu, nu! Media och väljare följer efter. Regeringen har ju suttit sex veckor nu, varför är alla vallöften inte uppfyllda?

I vissa fall är löften svikna. Ebba Busch har inte lyckats få elstödet på plats och Kristerssons löfte om att ingen ska behöva oroa sig för elräkningen över julen ekar tomt. I efterhand framstår löftet som rejält korkat, för att återigen vårda språket. Antingen vet man hur man snabbt får stödet på plats, eller så ger man att vagt löfte. Så snart vi kan, förhoppningsvis innan jul, kanske redan i januari. Och beskriva stödet på ett sätt som går att genomföra.

Men det värsta är inte det utan hur man kommunicerar. Råkar man ställa till det så här måste man ha en enkel men sann förklaring som man kan få ut. Typ: EU-regler har försenat tillgången till pengarna. Något sådant där kort som alla kan lära sig och säga när det blir dålig stämning på jobbet. Då både förklarar man vems felet är och vad som gick fel.

I dag missar man gång på gång sådana enkla saker. Ministrarna har inte oneliners, de sprids inte via media och generellt lyckas ingen förstå varför det strular. Under tiden blir det fler och fler som tror att det var bättre med S.

Att tro att för att denna regeringen är dålig så är alternativet bättre är lite av en politisk dumstrut. Morgan Johansson mot brotten och Strandhäll för kärnkraften är rätt enkla argument. Lägg till att C, MP och V ska få sitt också i den soppan.

Sten Bergheden, riksdagsledamot för M, lyfter upp frågan på ett intressant sätt. Han menar att S hade åtta år på sig att förstöra men att det finns en besvikelse för att det inte kan lösas på sex veckor. Bergheden har samtidigt rätt och fel. Det är absurt med en sådan förhoppning. Liksom förhoppningar om att skjutningarna ska sluta, att budgeten ska bli radikalt annorlunda och mycket annat. Problemet, och där Bergheden har fel, är att Regeringen gjort det möjligt att få sådana förhoppningar.

Hade Kristersson sagt elstöd snart, när vi kan eller liknande hade besvikelsen varit mindre. Nu sa han ett datum som går att kolla. Även om stödet hade varit på plats den 15 nov hade det givit besvikelse och skapat en bild av att lova runt och hålla tunt.

En bild socialdemokraterna är skickliga på att lyfta fram och få media att köpa. Skandalen i att regeringen inte uppfyllt varenda vallöfte på sex veckor. Och att budgeten inte var perfekt efter tre veckors förhandlingar. På tal om budgeten, hur väl har regeringen lyckats kommunicera att de i inledningen av en ekonomisk kris valde att uppfylla överskottsmålet framför vallöften? Att regeringen tvingades göra det valet har inte diskuterats nämnvärt.

En regering utvärderas på valdagen och det är långt till nästa. Men ska regeringen ha en chans att vinna valet så måste de förstå behovet av att kommunicera. Att ta ansvar, förklara och ge rimliga förhoppningar. Påpeka att det är flera budgetar kvar att uppfylla vallöften i.

Lyckas regeringen inte lägga om sin kommunikation så kommer det att bli tufft. Det är verkligen hög tid att se över kommunikationen och ta fram en plan för hur man hanterar oppositionen.