Ottawafördraget är ett internationellt avtal som förbjuder användning, lagring, produktion och överföring av personminor. Totalt har 164 länder anslutit sig, men ett fyrtiotal stater står utanför.

Under många år har fler länder successivt gått med i fördraget, vilket tycks vara ett resultat av en längre period av fred och internationell avspänning. Nu har dock flera länder meddelat att de avser att lämna samarbetet.

Våra grannländer Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen har alla aviserat sin avsikt att lämna Ottawafördraget. Det är knappast en slump att dessa länder gränsar till Ryssland. Tidpunkten sammanfaller dessutom med en ökande osäkerhet kring Nato och huruvida USA kommer att stå fast vid sina försvarsgarantier vid ett eventuellt angrepp.

Sverige har ingen landgräns mot Ryssland, men vi bör ändå överväga att lämna konventionen. Vår långa och svårförsvarade kust gör landet sårbart, men framför allt bör vi kunna bistå våra grannar med de vapen de behöver – inklusive personminor.

Personminor är ett tveeggat vapen. Minor gör ingen skillnad på vän eller fiende, militär eller civil. Den som utlöser en mina riskerar allvarlig skada eller död. Men just detta – att vapnet fungerar utan att någon trupp behöver vara närvarande – är också dess styrka. Minor är både billiga och effektiva.

Det främsta militära hotet mot Sverige i dag är Ryssland. Landet har en militär strategi som bygger på massanfall med infanteri och lätt bepansrade fordon – mål som minor är särskilt effektiva mot. I ett sådant scenario är personminor ett ändamålsenligt försvarsvapen.

Att hejda en stor invasionsarmé är en enorm utmaning. Minor, liksom klustervapen, är då effektiva medel för att försvåra eller fördröja ett anfall. De är dessutom kostnadseffektiva och kan spridas i terräng där anfall är sannolika, vilket skapar flexibilitet för försvararen.

Minor är varken vackra eller trevliga – men de är effektiva, och det är i slutändan vad som räknas. Under lång tid var personminor en självklar del av det svenska försvaret. När Sverige i slutet av 1990-talet beslutade att förbjuda dem, var Försvarsmakten motståndare till beslutet.

Den tekniska utvecklingen har dessutom lett till att moderna minor är mindre problematiska än förr. Tidigare kunde minor vara farliga i flera decennier – i dag kan man bygga in funktioner som gör dem ofarliga efter viss tid.

Det är också viktigt att påpeka att minor är ett defensivt vapen. De används först när landet hotas av angrepp och syftar till att skydda den egna befolkningen. Det är inget offensivt hot mot andra stater.

Personminor är militära verktyg som ofta uppskattas av försvarsmakter men ogillas av politiker. Dragkampen mellan det militära och det politiska perspektivet påverkas av hotbilden. I tider av trygghet vinner ofta de politiska argumenten, men när hotet ökar tenderar militära överväganden att väga tyngre.

För Sveriges del borde vi följa våra grannar som nu lämnar konventionen. Vi bör både bygga upp egna lager av personminor och kunna bistå de länder som gränsar till Ryssland med det försvar de anser sig behöva.

Det som väckte Sverige ur sin säkerhetspolitiska dvala och förde oss in i Nato var ett skärpt hot från Ryssland. Men Nato blev inte riktigt vad vi hoppats på. När Trump blev president förändrades spelreglerna, och Europa står nu mer ensamt än tidigare. Det kräver nya beslut – större försvarsbudget, ökat samarbete, och en ny syn på defensiva vapen som minor.

Att lämna Ottawafördraget är helt enkelt en nödvändig anpassning till en förändrad verklighet.

Läs även: Säg nix till Mix