Magdalena Andersson har ett förtroende som är högre än någon annan svensk politiker i dag. 43 procent har förtroende för henne, 34 procent saknar det. Ulf Kristerssons siffror är närmast de motsatta: 31 procent har förtroende, 47 procent saknar det.

Siffran är förvånande. Hennes korta tid som statsminister var förfärlig och tiden före det, när hon var finansminister, var inte mycket bättre. Flera gånger stoppades hennes budgetar, vilket innebar att hon fick arbeta på oppositionens budget.

Hennes första tid som statsminister var dessutom så kort att hon inte ens hann tillträda innan hon fick avgå. Ett rekord som kommer att stå sig.

Hon lämnar efter sig Europas lägsta tillväxt, en skenande brottslighet och skyhög inflation – och ändå är hon den politiker som har högst förtroende. Hur är det möjligt? Kan folk inte se vad hon har ställt till med?

Det finns ett betydande glapp mellan dem som skulle rösta på Socialdemokraterna och dem som har förtroende för Andersson. Så är det för några partiledare, men hon har tio procentenheter högre förtroende än väljarstöd. Delvis beror det på att hon är statsministerkandidat för flera partier.

Men en viktig del är det system av brandväggar som finns kring Andersson. Den senaste skandalen i partiet, trollfabriken AIP, är ett gott exempel. Där andra politiker hade jagats till världens ände slipper hon förvånansvärt många av de obekväma frågorna. Centerpartiets partiledare jagades förmodligen hårdare än Andersson. Trots att det är Andersson ansvar att det finns troll i hennes parti.

En del av detta handlar givetvis om en god relation till media. Men en annan del är att Socialdemokraterna har byggt upp en form av bulvanverksamhet – ett system av brandväggar som skyddar ledningen.

Längst ner finns de som driver verksamheten, som AIP eller lotteribolagen. I dessa bolag finns dessutom styrelser som kan ta smällen, och om olyckan är framme finns partisekreterare Tobias Baudin. Det sista kortet, den ytterst ansvarige – Magdalena Andersson – hålls alltid ren.

Även om varumärket Socialdemokraterna solkas går hon fri. Drottningen, statsministerkandidaten, hon som man inte ens får skoja om att hon är lite ilsken.

Jämför vi med ett bolags vd är det tvärtom. En vd har ansvar för allt, även sådant som ligger långt bort och nästan är omöjligt att förutse. Har en kinesisk underleverantör fuffens för sig kan det bli även en skicklig vd:s fall. I näringslivet har man oftast både heder och ansvar.

I Socialdemokraterna är det tvärtom. Där står rader av aktiva redo att bli nästa bondeoffer. Finns det någon som tror att AIP:s Daniel Färm inte riskerar att offras?

Han är första brandväggen. Ovanför finns styrelsen, som också kan offras. Ordförande för styrelsen är partikassören Joakim Jonsson. Han sitter inte bara i partistyrelsen – han satt också i flera av styrelserna i de skandalomsusade lotteribolagen. Uppdrag han tvingades avgå från, men eftersom det bara är bondeoffer och inte verkligt ansvarsutkrävande får han sitta kvar både som partikassör och som ordförande för AIP.

Offras VD första vecka, styrelse den andra och partisekreterare eller kassör den tredje så måste ett drev hålla i sig en månad för att nå Andersson. Hon hinner ligga hemma och se i kapp många serier på den tiden.

Det finns journalister som på fullt allvar anser att partiet tog ansvar för lotterierna. Att de skyldiga fick skulden och har tagit sitt straff. Den gången handlade det om gängkriminella och gangstermetoder för att lura äldre på pengar. Men eftersom partikassören förlorade ett av alla uppdrag så var frågan utrangerad. Det är som om folk vill bli lurade - Ljug för mig, men gör det med uppriktighet.

Nu vill man lura på unga, barn och svaga socialdemokratiska politiska uppfattningar. När det grävts så mycket i syltburken att Andersson borde ha stora syltfläckar på dräkten accepteras det ändå att det är Färm som bär ansvaret. Han som nyss var riksdagsman, sitter i partihögkvarteret och rapporterar direkt till partistyrelsen. Han som har redaktionellt ansvar men som ingen har det blekaste ansvar om vad han gör. Trots att Andersson har tryckt like på flera inlägg i trollkontona.

Hur många gånger vi förväntas tro på att folk inte berättar sanningen för Andersson vet jag inte, men det är en tröttsam litania. Särskilt som det är uppenbart att partikassör Jonsson inte kommer att sparkas, trots att han två gånger haft ansvar och ändå inte lyckats informera Andersson om sin verksamhet. Kanske har han gått en kurs hos Anders Ygeman i hur man bokar konferensrum.

Ännu mer roande blir det när Andersson av misstag råkar försäga sig om den ”fristående” redaktionen och säger att det är partiet som driver tidningen. I årsredovisningen kan man dessutom läsa hur partiet ger mer pengar för att utveckla den digitala verksamheten, en omskrivning för trollkontona.

Finns det någon som tror att Färm vågade stå inför partistyrelsen och låtsas som att verksamheten var något annat än en trollfabrik? Att han ljög Andersson rakt upp i ansiktet.

Socialdemokrater tar inte ansvar. Det är inte en rörelse som fungerar på det sättet. Man skyller ifrån sig in i det sista, ljuger och sparkar till slut någon längre ner i organisationen. Men ledningen skyddas till varje pris. Det kanske mest extrema exemplet är när Mona Sahlin flydde media genom att åka till Mauritius.

Och sedan är partiledningen alltid ett offer. Andersson är inte ansvarig för att Daniel Färm sitter på en annan våning i partihögkvarteret och driver en trollfabrik. I stället är hon offret. Han förstör, precis som andra gjorde med spelbolagen, hennes trovärdighet. Han är skurken, hon är offret.

Det kanske mest absurda är att både väljare och media till stor del köper upplägget.

Var inte en av dem!

Läs även: Hundra miljoner i presstöd – hur mycket blev trollverksamhet?

Följ mig gärna på X/Twitter