Hjort: Vad händer med gängen efter valet?

Den brittiska tidningen The Times uppmärksammade i förra veckan Sveriges kamp mot gängvåldet. I spalterna noterades att en månad hade passerat utan att någon skjutits till döds – efter en period av intensifierade gripanden av kriminella, även utanför landets gränser. Att en månad utan skjutvapenmord över huvud taget kan beskrivas som en framgång säger något om hur djupt fallet har varit.

Det är både sorgligt och upprörande att något sådant ska ses som en milstolpe. Men det är som bekant alltid som mörkast innan det vänder.

Det är en dyster milstolpe. Ett samhälle som tidigare mätte framsteg i tillväxt, innovation och social rörlighet mäter nu framsteg i uteblivna mord. Men det är också en påminnelse om att utvecklingen kan brytas. När våldet kulminerade var det många som hävdade att det inte gick att göra mer. Det visade sig vara fel.

Hur Sverige började lägga om kursen och föra en politik som slog mot gängen skildras i The Times som att man tog strid mot ett slags vänsteretablissemang. Sverige gick från att vara ett land med stora friheter till ett land där det finns visitationszoner och där barn både kan och får kroppsvisiteras och avlyssnas. Att svensk kriminalpolitik blivit internationellt stoff är i sig talande. Bilden av Sverige har förändrats – från undantag till varnande exempel. Men när förändringen nu uppmärksammas utifrån är det inte längre naiviteten som står i fokus, utan kursomläggningen.

Det finns en stor skuld hos dem som inte hanterade brottsligheten när den var liten och lät den skena. Det är därför vi i dag måste gå mycket hårt fram.

Under den förra regeringen fattades inte sådana beslut. Barn skulle ha rätt till sina hemligheter; det hade ju FN sagt. Konsekvensen blev att om polisen avlyssnade en kriminell som anlitade någon för ett mord och insåg att det var ett barn i andra änden, var man tvungen att stänga av. På samma sätt blev barn perfekta för att transportera saker – polisen visiterade dem ju inte. Lagstiftningen blev ett sätt att pressa ner åldrarna i den kriminella miljön.

Sådana lagändringar, och andra, märks och spelar roll. Vi har gått från EU:s näst högsta nivå av skjutvapenrelaterade mord till en betydligt lägre nivå – i Sverige den lägsta på tio år.

Effekterna av lagändringarna förvånar bitvis. När trygghetszonerna infördes hävdades att det var fråga om rasprofilering; FN var kritiskt och ilskan var stor. Zonerna skulle ju införas där brotten och brottslingarna till stor del fanns – i utanförskapsområden – och det beskrevs som ett sätt att ge sig på invandrare.

Det finns många som tycks vara uppriktigt förvånade över att många boende i områdena i dag uppskattar zonerna. Folk tycks uppskatta polisiär närvaro som stoppar brott – framför allt skjutningar och sprängningar som riskerar att skada eller döda dem som inte är inblandade i gängbråken. Tänka sig att människor i utanförskapsområden uppskattar trygghet och ogillar brott. Det kunde man väl aldrig tro?

Men det är långt till en seger mot gängen. Väldigt långt. Fortfarande motsvarar gängen, om man räknar in alla, storleken på en mellanstor kommun. De har ätit sig in i det offentliga och omsätter enorma belopp. De är fortfarande starka ekonomiskt, organisatoriskt och på flera andra sätt. Risken att vi inte vinner, utan att det i stället blir sämre igen, är uppenbar.

Därför är det viktigt att se vilka som fattade de beslut som faktiskt började lösa problemen och vilka som var emot. Började polisen vinna mot gängen genom kramar och genom att låta barn ha sina hemligheter, eller genom att få verktyg som gav resultat?

Hela debatten om gängen är ett slags cirkel, som tydligast syns i diskussionen om barn och fängelser. Ingen tycker att det är bra att låsa in barn i fängelse. Men har vi ett samhälle där barn är kontraktsmördare måste vi ha ett system för att hantera det.

Det kräver fängelse, avlyssning och annat, eftersom människor annars dör. Det är ett gigantiskt problem att ingen hanterade problemen tidigt, och därför tvingas vi nu till lösningar som inte alltid känns bra men som ger praktiska resultat.

Fram till förra valet förvärrades situationen. I dag är den inte löst, men den går åt rätt håll. Vi vet också vilket parti det är som kommer att bestämma om de rödgröna vinner, och vilka som kommer att acceptera det för att få de fina ministerposterna.

Socialdemokraterna kommer att sitta vid ratten, men det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som sitter i baksätet och kivas om vem som ska hålla i kartan.

Då får vi inte läsa fler artiklar om att polisen vinner mot gängen.