Hjort: Vänstern hatar inte ISK, den hatar självständighet

När vänstern angriper ISK handlar det inte egentligen om skatteintäkter. Det handlar om något betydligt större: motviljan mot människor som bygger egen trygghet och blir mindre beroende av staten.
Att ISK, en sparform där man beskattas schablonmässigt, skulle segla upp som en av de större ekonomiska konfliktfrågorna hade nog få trott för några månader sedan. Kritiken började i vänstermarginalen, fortsatte in i socialdemokratin och har nu nått hela vägen till Dagens Nyheter. Det senare handlar nog mer om ett litet steg än ett språng.
Debatten handlar dock om mer än beskattning av sparande. I grunden handlar den om vilken typ av samhälle vi vill ha — och hur självständiga medborgarna ska vara. Sparformer som ISK är en del av det som bär upp ett samhälle med självständiga medborgare. För vänstern har privat sparande alltid varit ideologiskt misstänkt. Medborgare med egna tillgångar är mindre beroende av staten.
ISK är därför inte bara en sparform. Det är en reform för ekonomisk självständighet, och det är därför den är så avskydd.
När Alliansregeringen införde investeringssparkontot (ISK) var utgångspunkten enkel: vanligt sparande hade blivit onödigt krångligt. Den som köpte och sålde aktier eller fonder behövde hålla reda på anskaffningsvärden, försäljningspriser och deklarationer. Även små affärer skapade administration. Många avstod för att slippa krångel.
ISK gjorde sparandet enkelt. I stället för att varje affär beskattas betalar man en låg schablonskatt på värdet på kontot. Man behöver inte redovisa varje köp och försäljning, och det spelar ingen roll om enskilda affärer gått med vinst eller förlust. Aktier, fonder och de flesta andra värdepapper kan förvaras på ett ISK.
Det här kan låta som en teknisk förändring, men effekterna är större än så. Sparande ger människor trygghet och självständighet. Den som har ett eget kapital har också större frihet att fatta egna beslut, byta arbete, starta företag eller hantera motgångar utan att vara helt beroende av staten eller arbetsgivaren. Det är motsatsen till att staten räddar familjer med ett höjt barnbidrag eller pensionärer med höjt bostadstillägg. Sparande skapar egenmakt.
Det blir särskilt tydligt i det långsiktiga sparandet. Sparar man halva barnbidraget — 625 kronor i månaden — från barnets födsel till 18-årsdagen i en bred indexfond kan man uppskattningsvis ha omkring 300 000 kronor när barnet blir myndigt. För de flesta familjer är det dessutom ett fullt realistiskt sparande, vilket även gäller hela barnbidraget.
Det är pengar som kan bidra till studier, en första bostad eller ekonomisk trygghet i början av vuxenlivet. För ett barn från ett vanligt hushåll kan det vara skillnaden mellan att börja vuxenlivet med möjligheter eller med beroende.
Här finns en bra sida med siffror om svenskt sparande och där man kan se hur olika grupper har sparat:
RikaTillsammans – Hur rik är svensken 2024?
Sparande är inte bara viktigt för individen utan också för samhället. Sverige har under lång tid byggt upp en bred sparandekultur. Redan under Gösta Bohmans tid drevs reformer fram för att få fler människor att äga aktier och fonder. Skattefonderna utvecklades senare till allemanssparandet och lade grunden för det breda folkliga fondsparande som finns i dag.
Omkring 70 procent av svenskarna har i dag ett fondsparande. Räknar man in premiepensionen gäller det i praktiken nästan hela befolkningen. Mediansparandet varierar mellan olika åldersgrupper och banker, men brukar uppskattas till mellan 1 500 och 2 300 kronor i månaden.
Det breda sparandet har också bidragit till att Sverige har en ovanligt välfungerande kapitalmarknad. Svenska företag har god tillgång till kapital, och det har varit en viktig förklaring till att många företag kunnat växa snabbt. Även inom EU har den svenska modellen uppmärksammats som framgångsrik, och intresset för system som liknar ISK har ökat i flera europeiska länder.
I EU-kommissionens strategi för sparande lyfts ISK fram som ett positivt exempel. Sett till hela EU ligger ungefär 70 procent av sparandet på vanliga sparkonton — en sparform som främst gynnar banker. Europas problem är inte brist på sparande utan att sparandet är passivt. Pengarna ligger på bankkonton i stället för att investeras i företag, innovationer och tillväxt.
Mot den bakgrunden blir den politiska konflikten tydlig. Tidöpartierna har sänkt skatten på ISK till noll för sparande upp till 150 000 kronor och ska höja gränsen till 300 000 kronor. Liberalerna vill gå längre och höja nivån till 500 000 kronor. Att på sikt göra åtminstone en miljon kronor skattefria vore ett helt självklart nästa steg. Pengarna är redan skattade, så det finns inget skäl att beskatta dem igen. Staten ska inte straffa människor för att de avstår konsumtion och tar ansvar för sin egen framtid.
Samtidigt vill delar av vänstern gå i motsatt riktning genom högre beskattning av sparande och kapital. Det riskerar att göra det svårare för vanliga människor att bygga upp ett eget kapital över tid. Skillnaden mellan beskattat och obeskattat sparande kan framstå som liten i den politiska debatten, men för den enskilda familjen spelar den stor roll.
I slutändan handlar frågan om vilket samhälle man vill ha. Ett samhälle där människor ges möjlighet att bygga eget kapital, skapa trygghet och bli mer självständiga — eller ett där fler förblir ekonomiskt beroende av andra.
Ett samhälle där människor äger är starkare än ett där människor väntar på nästa utbetalning från staten. Tidöpartierna borde inte försvara ISK halvhjärtat. De borde ta en hård strid för ISK och redan nu lova att höja gränsen för skattefritt sparande till en miljon kronor. Sparande borde göras till en av högerns stora frihetsfrågor.
Läs även: Staten kan inte muta barn med bidrag för att inte stjäla
Följ mig gärna på X/Twitter