Holmgren: Åkesson svarar på fel fråga om svenskheten

Richard Jomshof och Mattias Karlsson har öppnat en principiell debatt om Sveriges framtid. Jimmie Åkesson svarar med att diskutera vem som kan bli svensk. Men bakom ordväxlingen finns en större fråga om kultur, historia och befolkningens kontinuitet. Den angår samtliga svenska partier.

I en debattartikel i Expressen den 30 oktober ger sig Jimmie Åkesson in i Sverigedemokraternas interna diskussion om svenskhet. Han resonerar kring nationell tillhörighet, medborgarskap och möjligheten för människor med utländsk härkomst att bli svenska genom assimilation.

Det är en relevant diskussion, men Richard Jomshofs ursprungliga uttalande väcker en annan och betydligt mer långsiktig fråga. Han skriver att det finns ett värde i att det historiska svenska folket fortsätter att utgöra majoriteten i Sverige även i framtiden.

Det avgörande är just framtidsperspektivet. Jomshof talar om den historiska befolkningens kontinuitet och vilken betydelse den bör ha för Sveriges utveckling under kommande generationer.

Mattias Karlsson och Richard Jomshof förenas av ambitionen att bevara svensk kultur, svenska traditioner och en stark nationell gemenskap. Skillnaden ligger i vilken betydelse de tillmäter den historiska befolkningens sammansättning.

Karlsson företräder en kulturnationalism där språk, värderingar, identitet och assimilation står i centrum. Människor med annan härkomst kan genom kulturell anpassning bli fullt ut svenska. Han har samtidigt framhållit att infödda etniska svenskar enligt hans bedömning har större statistisk sannolikhet att omfatta svensk kultur.

Jomshof går ett steg längre genom att tillskriva den historiskt svenska befolkningens fortsatta majoritet ett självständigt värde. Hans resonemang omfattar därmed både kulturell och demografisk kontinuitet.

Låt oss föreställa oss Sverige om hundra år. Svenska språket dominerar fortfarande, traditionerna lever vidare och demokratiska värderingar präglar samhället. Samtidigt har människor med huvudsakligen historiskt svensk härkomst blivit en minoritet.

Har den svenska nationens kontinuitet då bevarats?

Karlssons synsätt öppnar för ett jakande svar genom kulturens fortlevnad. Jomshofs uttalande antyder att den historiska befolkningens förändrade ställning också innebär en förlust. Här framträder den verkliga ideologiska skiljelinjen.

Karlsson har illustrerat sin ståndpunkt genom att jämföra en adopterad svensk officer som lever enligt svenska traditioner med en etniskt svensk man som ansluter sig till IS. Exemplet visar varför kulturell tillhörighet har betydelse för bedömningen av en enskild människas nationella identitet.

Åkesson utvecklar samma resonemang i Expressen. Han frågar hur svenskhet ska definieras i ett Sverige som blivit mindre homogent och betonar politikens ansvar för medborgarskapets juridiska villkor.

Därmed förskjuts perspektivet från befolkningens framtida sammansättning till individens nationella tillhörighet.

Jomshofs påstående förtjänar emellertid ett direkt svar. Anser Åkesson att den historiskt svenska befolkningens fortsatta majoritet har ett värde i sig, vid sidan av ambitionen att bevara svensk kultur?

Det är möjligt att erkänna människor med annan härkomst som fullvärdiga medlemmar av den svenska gemenskapen och samtidigt tillskriva den historiska befolkningens kontinuitet ett särskilt värde. Frågan om hur en sådan uppfattning ska påverka politiken kräver därefter en egen diskussion.

När denna ideologiska diskussion uppstår inom Sverigedemokraterna följer snabbt anklagelser om etnonationalism och rasism. Socialdemokraternas Lawen Redar har exempelvis riktat hård kritik mot partiet.

Men Sveriges demografiska och kulturella framtid angår hela det politiska systemet. Migrationens omfattning, integrationens förutsättningar och befolkningens utveckling påverkas av beslut som fattas i riksdagen.

Därför borde även Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet redovisa sina uppfattningar.

Vilken betydelse tillmäter de svensk kultur och nationell identitet? Hur ska gemensamma värderingar föras vidare? Vilken roll spelar invandringens omfattning och integrationsförmågan? Och vilket värde anser de att den historiskt svenska befolkningens kontinuitet har?

Frågorna blir särskilt angelägna för partier som förespråkar en mer omfattande invandring. Varje migrationspolitisk inriktning innebär också ett ställningstagande till Sveriges långsiktiga utveckling.

Samtidigt kräver diskussionen en tydlig åtskillnad mellan kultur, härkomst och individuella rättigheter. Svenska värderingar kan föras vidare av människor med olika bakgrund. Den historiska befolkningens kontinuitet är en annan dimension, vars politiska betydelse behöver prövas öppet och sakligt – eller?

Generationer har byggt upp det svenska samhällets institutioner, tillit, friheter och välstånd. Dessa erfarenheter och värderingar utgör en central del av Sveriges nationella arv.

Richard Jomshof har väckt frågan om även den historiska befolkningens fortsatta majoritet har ett självständigt värde. Mattias Karlsson betonar kulturens möjlighet att leva vidare genom assimilation. Jimmie Åkesson koncentrerar sig på villkoren för nationell tillhörighet.

Deras olika perspektiv förtjänar en seriös diskussion, liksom frågan om vilka politiska konsekvenser de skulle få.

För i grunden handlar detta om vilket Sverige vi vill lämna efter oss. Och om Sverige är ett land värt att bevara, bör varje politiskt parti också kunna förklara vad det vill bevara och varför.