Holmgren: Ali-fallet visar personvalets svaga punkt

Mohamed Abdukardir Ali stod på nionde plats på Vänsterpartiets riksdagslista i Dalarna. Han hade varit medlem i partiet omkring ett år, blivit svensk medborgare i februari 2026 och saknade i princip politisk erfarenhet. Efter valet skrev han själv att han hade ”väldigt mycket att sätta mig in i”.

Ändå passerade han hela Vänsterpartiets kandidatlista och tog partiets enda riksdagsmandat i Dalarna.

Förklaringen är 648 personröster och en regel i det svenska valsystemet som sannolikt är betydligt mindre känd än den borde vara.

I riksdagsvalet finns en personvalsspärr på fem procent av partiets röster i valkretsen. En kandidat som passerar den gränsen kan gå före kandidater som partiet självt placerat högre.

Tänk följande exempel. Ett parti placerar Anna som nummer ett, Bertil som nummer två och Mohamed som nummer nio. Anna får personkryss från tre procent av partiets väljare, Bertil får fyra procent och Mohamed får sex procent.

Mohamed går då förbi dem båda. Bertils fyra procent förändrar däremot inte hans placering eftersom han ligger under spärren. Får partiet två mandat går det första till Mohamed och det andra till Anna.

Skillnaden mellan 4,99 och 5,00 procent kan alltså förändra hela kandidatordningen.

Det är denna mekanism som gjort Ali-fallet så intressant.

Han fick 648 personröster och passerade därmed Vänsterpartiets toppnamn Kajsa Fredholm. Ali har dessutom själv uppgett att han blev överraskad av stödet eftersom han varken bedrivit någon egen personvalskampanj eller haft eget valmaterial.

Här uppstår den fråga som borde intressera betydligt fler än Vänsterpartiet.

Hur kunde en politisk nykomling utan egen personvalskampanj mobilisera tillräckligt många personröster för att gå från plats nio till riksdagen?

Valdata kan visa var rösterna lades, men den kan aldrig berätta väljarnas etnicitet, klan eller motiv. Därför går det heller inte att slå fast att Alis resultat förklaras av somalisk eller klanbaserad röstning.

Däremot är frågan om organiserad gruppmobilisering högst relevant. Internationell forskning har länge studerat så kallad affinity voting, där gemensam etnicitet, religion eller annan grupptillhörighet kan påverka kandidatval. Resultaten varierar mellan länder och grupper. Forskningen visar därmed ett fenomen som finns och samtidigt kräver försiktighet när det ska appliceras på ett enskilt svenskt valresultat.

Just därför borde Alis personröster analyseras på valdistriktsnivå. Om ett mycket stort antal av rösterna visar sig vara koncentrerade till ett fåtal områden i Borlänge uppstår en legitim fråga om vilken mobilisering som ligger bakom koncentrationen. Det är en fråga för journalistiken och forskningen att undersöka med fakta.

Samtidigt pågår en betydligt allvarligare process. Åklagare utreder misstänkt valfusk i Borlänge efter uppgifter om bland annat förkryssade valsedlar. Det finns även medieuppgifter om skjutsning av väljare och erbjudanden om pengar. Ali förnekar inblandning. Förundersökningen får avgöra vad som faktiskt har hänt.

Men personvalssystemets problem existerar även om utredningen skulle landa i att Ali själv saknar ansvar för några oegentligheter.

En liten och starkt mobiliserad grupp kan, helt inom lagens ramar, koncentrera sina personröster på en kandidat långt ned på listan. Passerar kandidaten fem procent förändras spelplanen.

Detta blir en allt viktigare fråga i ett Sverige med större etnisk, religiös och social mångfald. Gruppbaserad politisk mobilisering kan förekomma i många former: etniska nätverk, religiösa församlingar, fackliga organisationer, geografiska grupper och andra tätt sammanhållna gemenskaper. Valsystemet bör fungera robust oavsett vilken grupp som organiserar sig.

Ali-fallet blottlägger dessutom en andra fråga: vilka krav ska egentligen ställas på den som kan bli en av Sveriges 349 lagstiftare?

Svensk grundlag ställer få formella kvalifikationskrav utöver de grundläggande valbarhetsreglerna. Det finns ingen flerårig kvalifikationstid som svensk medborgare och inget krav på ett visst antal år av politisk erfarenhet.

Där borde partiernas ansvar vara mycket stort.

Den som placeras på en riksdagslista kan inom några månader få makt att stifta svenska lagar, besluta om skatter och statsbudget och kontrollera regeringsmakten. Partiet bör därför känna sina kandidater väl och kunna bedöma deras erfarenhet, kunskaper, omdöme och förståelse för det svenska politiska systemet.

Här finns ett alternativ som förtjänar en seriös diskussion: slutna listor.

Partiet rangordnar då kandidaterna före valet och tar fullt ansvar för sitt urval. Får partiet ett mandat går nummer ett in. Får det fem mandat går de fem första in. Väljarna vet därmed vilka människor partiet prioriterar och partiet får stå för sin bedömning.

Priset är att väljarna förlorar möjligheten att korrigera partiets rangordning. Vinsten är ett tydligt ansvar och ett system där en liten koncentrerad grupp saknar möjlighet att kasta om hela kandidatlistan.

Mohamed Ali-fallet ger oss därför anledning att diskutera betydligt mer än en person i Borlänge.

En kandidat på plats nio, med extremt kort politisk erfarenhet och utan egen personvalskampanj, fick 648 personröster och passerade hela listan. Samtidigt utreds allvarliga uppgifter om hur delar av mobiliseringen kan ha gått till.

Riksdagen består av 349 människor som tillsammans stiftar Sveriges lagar. Vägen dit måste därför tåla den hårdaste granskningen.

648 röster har visat varför den granskningen behövs.