Holmgren: Är det någon som känner till ”den nya riktningen”?

Det började med en tårta och en partiledning som firade ett historiskt svagt valresultat som en seger. Socialdemokraterna hade tillsammans med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlat 176 mandat, mot motståndarnas 173, och Magdalena Andersson förklarade att svenska folket hade valt en ny inriktning. Vad denna riktning egentligen innebar förblev höljt i dunkel, men partisekreteraren Tobias Baudin var desto tydligare med vem som borde erkänna sig besegrad. Ulf Kristersson förväntades förstå sitt nederlag och lämna vägen fri till Rosenbad.

Två månader senare har segertårtan sannolikt blivit tämligen svårsmält.

Magdalena Andersson hade fyra år på sig att förbereda ett regeringsdugligt alternativ, undersöka samarbetspartiernas krav och formulera den politik som skulle förena dem. När hon väl fick sitt sonderingsuppdrag lyckades hon samla stödet från sitt eget parti, medan de övriga stod fast vid sina respektive villkor. Den omtalade nya inriktningen visade sig vara en färdplan där Centerpartiet ville mot mitten, Vänsterpartiet krävde regeringsinflytande och Socialdemokraterna framför allt ville till Rosenbad.

Nu har Sverigedemokraterna gjort en betydande parlamentarisk eftergift genom att avstå regeringsanspråk och öppna för att tolerera en borgerlig fyrpartiregering, vilket ger Centerpartiet möjlighet att förhandla om konkret politiskt inflytande tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Därmed har det uppstått ett alternativ som skulle kunna samla tillräckligt stöd för att släppas fram av riksdagen.

Och då utbryter paniken.

Magdalena Andersson beskriver Centerpartiets möjliga vägval som ett historiskt svek och talar i TV4 om vad svenska folket egentligen har röstat för, som om hon personligen förfogade över tolkningsföreträdet till väljarnas samtliga valsedlar. Centerpartiets väljare har emellertid röstat på Centerpartiet, vars uppgift är att förverkliga sin politik och svara inför sina egna väljare. Partiets tidigare vallöften måste naturligtvis vägas mot varje ny överenskommelse, men den bedömningen tillhör Centerpartiet och dess väljare.

Ännu mer underhållande blir föreställningen när Vänsterpartiet kommer in på scenen. Partiet har ett kongressförankrat krav på regeringsmedverkan och har tydligt redovisat sin ambition, men när detta blir besvärligt för Magdalena Andersson anser Anders Ygeman att vänstern behöver gå hem och reflektera.

Reflektera? Vänsterpartiet har uppenbarligen ägnat betydande tid åt att formulera sina krav, medan Socialdemokraterna efter fyra år fortfarande söker en fungerande överenskommelse. Nu förväntas Vänsterpartiet återta rollen som den eviga socialdemokratiska dörrmattan, lägga sina regeringsambitioner åt sidan och lojalt öppna dörren till Rosenbad. Skulle ett sådant agerande också kunna betraktas som ett historiskt svek mot de egna väljarna? Tydligen avgör Magdalena Andersson själv vad som förtjänar denna beteckning.

Samtidigt fortsätter Socialdemokraternas närmast rituella åkallande av Sverigedemokraterna, som om partinamnet vore ett universalargument mot varje tänkbar regeringsbildning. Andersson har på förhand avvisat förhandlingar med en borgerlig fyrpartiregering och varnar därefter för att samma regering skulle bli beroende av SD. Här uppstår en intressant paradox, eftersom Socialdemokraterna med sina riksdagsmandat själva skulle kunna bidra till alternativa majoriteter i enskilda sakfrågor, förutsatt att parterna finner gemensamma politiska intressen.

Sveriges riksdag består av åtta partier med självständiga demokratiska mandat. Att dessa förhandlar, kompromissar och bildar majoriteter är parlamentarismens själva kärna. När en politisk utveckling framställs som ett hot mot demokratin bör man därför fråga sig om det egentligen är socialdemokratins maktställning som upplevs vara hotad.

Magdalena Andersson har till och med vänt sig till talmannen med synpunkter på Kristerssons möjligheter att bilda regering, trots att den svenska grundlagen bygger på negativ parlamentarism, där en statsministerkandidat kan tillträda så länge färre än 175 ledamöter röstar nej. En egen majoritet är således ett politiskt önskemål snarare än ett konstitutionellt krav.

Den stora förhandlaren Magdalena Andersson har därmed hamnat i en närmast komisk situation, där fyra års tal om en ny riktning slutat med att andra partier uppmanas att reflektera, anklagas för svek eller förväntas överge sina egna krav för att rädda hennes regeringsambitioner. Samtidigt har Tobias Baudin, som tidigare ansåg att Ulf Kristersson borde kontakta Magdalena Andersson och erkänna sig besegrad, fått anledning att fundera över hur snabbt den politiska verkligheten kan förändras. Kanske bör han redan nu förbereda sin partiledare på att det efterlängtade telefonsamtalet kan utebli och att det i stället blir hon som får anledning att gratulera Kristersson till regeringsmakten.

Och skulle Magdalena Andersson behöva lämna sina statsministerambitioner bakom sig väntar åtminstone en riktning som är betydligt lättare att definiera: vägen till Arbetsförmedlingen. Där kan hon börja med att förklara vad hon vill åstadkomma, vilka hon tänker samarbeta med och hur hon avser att lyckas. Tre frågor som svenska folket fortfarande väntar på svar på.