Holmgren: En politisk ekvation som inte ens AI kan lösa

Medan AI löser matematiska problem som mänskligheten brottats med i årtionden har svensk politik skapat en ekvation där varje lösning föder ett nytt problem. Priset för Magdalena Anderssons 176 mandat kan bli högre än någon vill betala, skriver Paul Holmgren.
Det finns något närmast fascinerande över den svenska regeringsbildningen. Fyra partier förfogar tillsammans över 176 mandat, en majoritet i riksdagen, men för att omsätta dessa i regeringsmakt måste någon överge vad man lovat sina väljare. Talmannen har nu beviljat ytterligare en vecka, som om problemet huvudsakligen handlade om tidsbrist och några extra koppar kaffe i förhandlingsrummen.
Magdalena Andersson behöver både Centerpartiet och Vänsterpartiet, vars krav står i direkt konflikt med varandra. Centerpartiet vägrar acceptera vänsterpartistiska ministrar, medan Nooshi Dadgostar gjort regeringsdeltagande till en principiell fråga. Socialdemokraterna har dessutom själva markerat avstånd till Vänsterpartiet i regeringen, vilket innebär att Andersson försöker förhandla bort ett problem som hennes egen politiska linje bidragit till att skapa.
För Vänsterpartiet har situationen utvecklats till ett trovärdighetsprov. Enligt en undersökning från SVT kan 60 procent av partiets väljare acceptera en regering utan vänsterpartistiska ministrar, förutsatt att partiet får betydande sakpolitiskt inflytande. Även tidigare partiledaren Lars Ohly har uppmanat partiet att ompröva sitt krav. Därmed uppstår en nästan komisk situation där partiledningen är mer kompromisslös än många av sina egna väljare, samtidigt som man riskerar att förlora trovärdighet genom att göra just den kompromiss som väljarna kan acceptera.
Om Dadgostar ger efter måste hon kunna visa att reträtten betalat sig, men ju mer vänsterpolitik hon kräver, desto större blir motståndet från Centerpartiet. Vänsterpartiet riskerar återigen rollen som Socialdemokraternas politiska dörrmatta, med den lilla skillnaden att man denna gång ägnat månader åt att förklara varför man aldrig mer tänker lägga sig framför dörren.
Visserligen kan en statsminister tillträda utan att all sakpolitik är färdigförhandlad, men att först släppa fram regeringen och därefter hoppas att de grundläggande motsättningarna löser sig vore ett betydande politiskt vågspel. Det är ungefär som att köpa huset innan man kommit överens om priset och hoppas att besiktningsmannen löser resten.
Samtidigt presenterar Novus en opinionsmätning som knappast förbättrar stämningen på Socialdemokraternas partikansli. Moderaterna når 26,5 procent mot Socialdemokraternas 24,9, medan Tidöpartierna tillsammans samlar 52,3 procent mot 46,0 för S, V, MP och C. Moderaternas uppgång är statistiskt säkerställd, vilket ger Kristersson ett starkare förhandlingsläge samtidigt som Andersson försöker hålla ihop sitt regeringsalternativ.
Det verkligt intressanta är emellertid möjligheten till en borgerlig regering med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan minoritetsregering skulle ha 136 egna mandat men kunna samla ett parlamentariskt underlag på hela 198 mandat med Sverigedemokraternas stöd, motsvarande 56,7 procent av riksdagen. Centerpartiet måste då acceptera ett visst ”beroende” av SD, men ordet förtjänar citationstecken eftersom parlamentarismen erbjuder betydligt fler möjligheter än så.
En regering som vi skulle kunna kalla Tidö 2 kan nämligen söka stöd från olika partier beroende på sakfråga. Sverigedemokraterna kommer sannolikt att acceptera stora delar av den borgerliga politiken, men knappast allt, och då öppnas möjligheter för Socialdemokraterna att påverka besluten. Magdalena Andersson skulle därmed kunna ägna sig åt något som ibland tycks komma i skymundan av kampen om regeringsmakten: att faktiskt försöka få igenom socialdemokratisk politik. En opposition behöver varken stödja eller bekämpa varje regeringsförslag av principiella skäl, utan kan söka majoriteter för sådant som gagnar de egna väljarna och landet.
Det finns naturligtvis svåra frågor även för en sådan borgerlig konstruktion, särskilt kring budgeten och SD:s inflytande, men skillnaden är ändå slående. På ena sidan finns möjligheten till ett parlamentariskt underlag på 198 mandat och breda uppgörelser över blockgränsen, på den andra en majoritet på 176 mandat där partierna fortfarande försöker enas om vem som över huvud taget ska få sitta i regeringen.
För Magdalena Andersson handlar problemet därför om betydligt mer än att vinna statsministeromröstningen. Om Vänsterpartiet kapitulerar riskerar dess trovärdighet att skadas, om Centerpartiet kapitulerar uppstår motsvarande problem där, och om ingen ger efter väntar en regeringskris som kan sluta med extraval. Kristersson har därför goda skäl att hålla dörren öppen och låta tiden arbeta, särskilt när motståndarna så effektivt demonstrerar sina egna motsättningar.
Artificiell intelligens har gjort häpnadsväckande framsteg inom avancerad matematik, men den svenska regeringsbildningen erbjuder en särskild utmaning eftersom ekvationen innehåller variabler som prestige, vallöften, maktbegär och politisk självbevarelsedrift. Matematiken kan visa att 176 mandat räcker för en majoritet och att 198 är betydligt fler, men den kan aldrig garantera att fyra partier med motstridiga ambitioner samtidigt ska kunna utropa sig till vinnare.
Talmannen har gett dem ytterligare en vecka. Man får hoppas att han också har beställt en kraftfullare dator.