EU:s politiska beslut har under lång tid drivit bort investeringar, företagande och innovation. Europa har tappat sin självklara förståelse för hur välstånd skapas, och skadat sig självt genom massmigration, klimatpolitik och överreglering, skriver Paul Holmgren.
När JPMorgan-chefen Jamie Dimon konstaterar att “Europe has driven business out, driven investment out and driven innovation out” är det inte ett överdrivet amerikanskt alarm, utan en klinisk diagnos av en kontinent som slutat förstå hur välstånd skapas. Dimon beskriver exakt det som europeiska ledare vägrar erkänna: att våra strukturella beslut under många år har tryckt ut kapital, företagande och kreativitet – och nu kommer notan.
Det mest anmärkningsvärda är varför Europa hamnat här. Istället för att stimulera entreprenörskap har EU fastnat i en moralistisk övertro på att just vår kontinent måste rädda klimatet snabbare än någon annan. Trots att Europa bara står för omkring sju procent av världens koldioxidutsläpp agerar unionen som om lösningen på den globala klimatkrisen står och faller med Bryssel. Ambition är bra – men när ambition blir självskadlig förlorar man både kraft och trovärdighet.
Resultatet är att Europas politiker lägger sina tyngsta verktyg inte på tillväxt, innovation och energitillförsel, utan på att införa regler, förbud och kostnader som dramatiskt försämrar konkurrenskraften. Det är en politik som inte förstått det mest grundläggande: om företagen flyttar, om investeringarna lämnar, om innovationen sker i USA och Asien – då sjunker vår välfärd. Ingen klimatkamp i världen kan kompensera för en ekonomisk bas som monteras ned.
Till detta kommer Europas andra självskapade problem: migrationspolitiken som sedan 2015 har bidragit till stigande arbetslöshet, ökade offentliga kostnader och minskad sammanhållning. Det handlar inte om människor i sig, utan om volymer och brist på krav. När en stor grupp står långt från arbetsmarknaden samtidigt som företagen flyttar ut, då pressas ekonomin från två håll. Och just detta är Europas situation i dag: minskad konkurrenskraft kombinerad med ökade utgifter. En farlig ekvation.
Det är därför Dimons ord bör tas på största allvar. Europa befinner sig inte i en tillfällig nedgång – vi är inne i ett mönster av politiska felprioriteringar. Vi har valt symbolpolitik framför industriell förnyelse, moralisk självbild framför ekonomisk realism, kortsiktig aktivism framför långsiktig styrka. Kontinenten som en gång formade moderniteten har blivit ett system där nästan allt kan diskuteras – utom behovet av att återuppbygga konkurrenskraft.
Dimon ger oss i praktiken två alternativ: att fortsätta urholka vår framtid, eller att återvända till en syn på företagande, energi och arbete som bygger välstånd i stället för att jaga illusioner. Valet borde vara enkelt. Frågan är bara om Europas ledare ens längre förstår problemet.
