Holmgren: Kaos eller handlingskraft – nu avgörs Sveriges politiska framtid
När Elisabeth Thand Ringqvist nu har röstats ned står regeringsfrågan inför ett avgörande. Centerpartiet har större möjligheter att genomföra borgerlig politik med Tidöpartierna än med vänstern, och nya signaler från SD kan förändra läget, skriver Paul Holmgren.
Som väntat har riksdagen röstat ned Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister. Hennes försök att samla en mittenregering har därmed nått vägs ände, och nu går uppdraget att finna en fungerande regeringslösning vidare till Ulf Kristersson. Han har en vecka på sig att undersöka förutsättningarna för ett nytt regeringsunderlag. Det är under dessa dagar som Sveriges politiska framtid kan komma att avgöras.
Omröstningen blev framför allt ett kvitto på de motsättningar som präglar svensk politik. Centerpartiets tänkta regeringsalternativ, med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna, saknade tillräcklig politisk förankring. Samtidigt kvarstår den större frågan om hur en regering ska kunna bildas som förenar parlamentarisk stabilitet med förmågan att genomföra en sammanhängande politik.
Centerpartiet har här en avgörande roll. Partiet beskriver sig självt som borgerligt, med en politisk tradition som värnar företagande, decentralisering, marknadsekonomi och individuellt ansvar. I dessa frågor finns en tydlig politisk närhet till Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Ett samarbete med Tidöpartierna skulle därför kunna ge Centerpartiet betydligt större möjligheter att förverkliga sitt eget politiska program än ett regeringsunderlag där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får ett avgörande inflytande.
Det är en fråga som Centerpartiets ledning borde ägna särskild eftertanke. Politikens yttersta värde ligger i de resultat som uppnås. För ett parti med borgerliga grundvärderingar borde möjligheten att påverka skatter, företagande, arbetsmarknad och ekonomisk tillväxt väga tungt när framtida samarbeten ska avgöras.
Mot denna bakgrund blir två aktuella diskussioner inom Sverigedemokraterna särskilt intressanta.
Den första gäller synen på svenskhet. Jimmie Åkesson har markerat att svensk identitet ska förstås genom kultur, språk, värderingar och samhällsgemenskap snarare än etniskt ursprung. Det är en betydelsefull positionsbestämning i en fråga som länge präglat Sverigedemokraternas relation till andra partier. En kulturellt grundad nationalism öppnar för att människor med olika bakgrund kan bli en del av den svenska gemenskapen genom att tillägna sig dess språk, normer och värderingar.
Den andra diskussionen gäller Sverigedemokraternas krav på ministerposter. En större flexibilitet i regeringsfrågan skulle kunna skapa förutsättningar för en lösning där partiet får ett betydande politiskt inflytande genom parlamentariskt samarbete, samtidigt som regeringssammansättningen görs möjlig för ett bredare borgerligt underlag.
Huruvida dessa diskussioner ingår i en medveten strategi för att närma sig Centerpartiet återstår att se. Men deras politiska betydelse är uppenbar. De berör två av de frågor som länge utgjort de största hindren för ett samarbete mellan partierna. Om Sverigedemokraterna visar pragmatism i dessa frågor förändras också förutsättningarna för Centerpartiets ställningstagande.
För Ulf Kristersson öppnas därmed ett intressant förhandlingsutrymme. Han skulle kunna erbjuda Centerpartiet ett konkret inflytande över ekonomisk politik, företagande och reformer, samtidigt som Sverigedemokraternas parlamentariska stöd säkras. För Centerpartiet handlar valet om att väga tidigare politiska positioner mot möjligheten att genomföra den politik partiet säger sig företräda.
Självfallet finns betydande sakpolitiska skillnader även inom ett sådant regeringsunderlag. Men det finns också en gemensam ekonomisk grundsyn där företagande, arbete, investeringar och tillväxt utgör centrala förutsättningar för välstånd. Denna samsyn kan skapa en stabil grund för långsiktiga reformer.
Alternativet är en regeringsbildning där Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet på något sätt måste finna en gemensam riktning. Skillnaderna mellan dessa partier är djupgående, särskilt i synen på marknadsekonomi, ägande, arbetsmarknad och skattepolitik. Risken är att regeringsarbetet präglas av ständiga interna förhandlingar och kompromisser som försvagar möjligheten till konsekvent politiskt beslutsfattande.
Sverige står samtidigt inför stora utmaningar. Svag ekonomisk tillväxt, integrationsproblem, kriminalitet och ett osäkert säkerhetspolitiskt läge kräver en regering som kan fatta beslut och genomföra dem. Landet behöver en politisk ledning med gemensam riktning, tydliga prioriteringar och förmåga att ta ansvar för framtiden.
De kommande dagarna blir därför ett prov på partiledarnas strategiska omdöme. Sverigedemokraterna kan behöva visa att politiskt inflytande väger tyngre än ministerposter. Centerpartiet kan behöva ompröva vilka samarbeten som bäst tjänar dess egna väljare och politiska ambitioner. Och Ulf Kristersson måste visa att han kan omsätta dessa möjligheter i en fungerande parlamentarisk lösning.
I slutändan avgörs politikens värde av vad den åstadkommer för medborgarna. Därför borde frågan för Centerpartiet vara lika enkel som avgörande: vilket regeringsalternativ ger störst möjlighet att förverkliga vår politik och samtidigt bidra till ett starkare Sverige?
Det är här Sveriges politiska framtid ställs på sin spets: kaos eller handlingskraft.
