Holmgren: Magdalena Anderssons regeringspussel – och Centerpartiets dubbelspel

Socialdemokraterna har ett regeringspaket och en centerledare som säger ja. Men ett parti vars röster behövs vägrar skriva under. Efter fyra års förberedelser bygger regeringsbildningen på att Vänsterpartiet ska veta sin plats, skriver Paul Holmgren.
Det krävs en särskild politisk begåvning för att förhandla fram en regering och samtidigt bestämma villkoren för ett parti som vägrar acceptera dem. Magdalena Andersson tror sig behärska den konsten. Hon har erbjudit Centerpartiet 135 politiska punkter, och Elisabeth Thand Ringqvist har låtit sig övertygas. Nu ska Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet bilda regering. Bara en liten detalj återstår: Vänsterpartiet, vars röster behövs, vill också sitta där.
Miljöpartiet har öppnat för Vänsterpartiets medverkan. Socialdemokraterna och Centerpartiet har däremot dragit en röd linje. Fyra partier behövs, men två anser sig ha ensamrätt på att bestämma vilka som ska regera. Vänsterpartiets väljare och mandat får väl betraktas som en praktisk resurs snarare än ett politiskt uppdrag.
Magdalena Andersson har haft fyra år på sig att förbereda ett regeringsskifte. Fyra år för att lösa grundfrågan: vilka ska ingå i regeringen? I stället har den avgörande konflikten överlämnats till talmannen, med förhoppningen att Vänsterpartiet ska förstå sin plats när klockan börjar ticka. En märklig metod för en självutnämnt regeringsduglig ledare.
Motsättningarna var välkända redan före valet den 13 september. Centerpartiet motsatte sig Vänsterpartiets regeringsmedverkan, medan Vänsterpartiet krävde just detta. Ändå fick väljarna aldrig något övertygande besked om hur ekvationen skulle gå ihop. Den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström gav i SVT:s Aktuellt en häpnadsväckande inblick i problemet. Hans resonemang var i sak att öppna besked om de kända politiska låsningarna hade kunnat försämra Socialdemokraternas möjligheter att vinna valet dramatiskt. Tydlighet riskerade alltså att kosta röster.
Vilken utmärkt demokratisk princip! Först ber man väljarna om mandat att regera, sedan får de veta hur svår regeringen blir att bilda. Nu sjunker stödet för Socialdemokraterna och Centerpartiet, och de fyra partiernas samlade opinion ligger under valresultatet. Orsakerna kan vara flera, men verkligheten efter valet framstår som mindre tilltalande än löftena före det.
Särskilt elegant är behandlingen av Vänsterpartiet. Centerpartiet får ett paket med 135 punkter att förhandla om, medan Vänsterpartiet förväntas godkänna arrangemanget från åskådarplats. Socialdemokraternas gamla arbetsfördelning tycks bestå: några får inflytande, andra får nöjet att leverera rösterna. Men den här gången har Vänsterpartiet tröttnat på rollen som dörrmatta. Kravet på ministerposter ligger fast.
Och här gör Thand Ringqvist entré med en politisk vighet som skulle imponera på en cirkusartist. Hon har låtit sig övertygas om Magdalena Anderssons regeringsalternativ men samtidigt öppnat för att återvända till Ulf Kristersson om försöket misslyckas. Centerpartiet har därmed uppfunnit en alldeles egen form av trohet: man lovar samarbete med den ena parten medan den andra får stå kvar i tamburen med ytterkläderna på.
Vilken trygg grund för fyra års samarbete! Centerpartiet, med omkring sju procent av väljarstödet, kräver att vänstern hålls utanför regeringen och behåller samtidigt möjligheten att söka sig till ett borgerligt alternativ beroende av Sverigedemokraternas mandat. Vänsterpartiet ska bidra med sina röster och visa lojalitet. Det liknar ett äktenskap där den ena parten redan under vigseln presenterar sitt gamla förhållande som reservplan.
Det verkligt raffinerade kommer om Magdalena Andersson misslyckas. Då kan Thand Ringqvist högtidligt förklara att hon gjorde allt för att rädda Sverige från extraval, men att Vänsterpartiets orimliga krav tvingade henne tillbaka till Kristersson. Centerpartiets egen röda linje lär få en blygsam plats i berättelsen. Ett litet parti kan på så vis både sätta villkoren och slippa ansvaret för följderna.
Kanske har Magdalena Andersson för en gångs skull överskattat sin förmåga att få andra att dansa efter den socialdemokratiska pipan. Vänsterpartiet kan anse att ytterligare fyra år i underordning kostar mer än ett misslyckat regeringsförsök. Och Centerpartiet kan upptäcka att dess skickligt bevarade reservutgång leder rakt tillbaka till Kristersson.
Efter fyra års förberedelser har Socialdemokraterna alltså ett regeringspaket, en entusiastisk centerledare och en avgörande samarbetspartner som vägrar skriva under. Magdalena Andersson har bestämt hur Sverige ska styras. Thand Ringqvist har behållit Kristerssons telefonnummer. Nu återstår bara att få Vänsterpartiet att förstå vad det redan förväntas ha gått med på.