Facebook noscript imageHolmgren: När kunskapen växer – varför förändras kraven på akademins ledare?
Hoppa till innehållet
Paul Holmgren

Holmgren: När kunskapen växer – varför förändras kraven på akademins ledare?

Foto: Harrison Keely, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons / Privat
Foto: Harrison Keely, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons / Privat

Amerikanska psykologförbundet APA har valt en president vars forskning kretsar kring identitet och social rättvisa. Har något annat än meriterna fällt avgörandet bör det granskas öppet, skriver Paul Holmgren.

Mänsklighetens historia är berättelsen om kunskap som byggs på kunskap. Varje generation ärver tidigare generationers upptäckter och får möjlighet att gå vidare. Vi vet mer om hjärnan, kroppen och universum än någonsin tidigare. Den samlade kunskapen växer, samtidigt som det blir allt svårare att göra verkligt banbrytande insatser inom ett redan välutvecklat forskningsfält.

Det är därför rimligt att också förvänta sig mer av dem som ska företräda våra främsta kunskapsinstitutioner. En examen kan öppna dörren. Att nå den absoluta toppen borde kräva något därutöver: självständigt tänkande, djup sakkunskap och en dokumenterad förmåga att tillföra verkligt värde. Det är meritokratins kärna. En människas prestation ska väga tyngre än hennes bakgrund och den berättelse som omger henne.

Mot den bakgrunden väcker utvecklingen inom delar av den akademiska världen frågor. Begreppen mångfald, rättvisa och inkludering – DEI, Diversity, Equity and Inclusion – har fått en framträdande plats i universitetens språk och organisation. Ambitionen att öppna möjligheter för fler kan vara värdefull. Men vad händer när representation och ideologisk profil också blir meriter i kampen om de mest prestigefyllda uppdragen?

American Psychological Association, APA, ger oss ett särskilt intressant fall att diskutera. Organisationen grundades 1892 och har i över 130 år varit en central institution inom psykologin. Dess presidentlista rymmer personer som förändrat vår förståelse av människans tankar, beteenden och behov.

William James bidrog till att forma den moderna amerikanska psykologin. John B. Watson utvecklade behaviorismen. Carl Rogers förnyade psykoterapin med sitt personcentrerade synsätt. Abraham Maslow, president 1967, blev berömd för sin teori om människans behov och självförverkligande. Albert Bandura fördjupade förståelsen av social inlärning, medan Martin Seligman bidrog till forskningen om välbefinnande och positiv psykologi.

Deras teorier har diskuterats, prövats och ibland kritiserats. Just detta är vetenskapens styrka. De ställde stora frågor, utvecklade inflytelserika förklaringsmodeller och lämnade efter sig ett arbete som fortfarande används och granskas. Att leda APA innebär att förvalta detta arv.

I oktober 2026 valdes Candice Nicole Hargons till organisationens president för 2028. Hon är en etablerad forskare med omfattande publicering och erfarenhet av akademiskt ledarskap. APA har lyft fram hennes arbete med social rättvisa och frågor om ras och identitet. Det är därför hennes vetenskapliga inriktning, snarare än hennes kön eller hudfärg, som förtjänar en närmare diskussion.

Bland de arbeten som tas upp i hennes publikationslista finns studier om svarta kvinnors sexuella erfarenheter, masturbation ur ett intersektionellt perspektiv, rasrelaterade trauman och hur föreställningar om vaginal hygien förmedlas mellan generationer. Den sistnämnda kvalitativa studien omfattade tolv intervjupersoner.

Tolv kvinnor intervjuades alltså om budskap kring intimhygien. Det kan vara ett fullt rimligt underlag för att utforska ett avgränsat fenomen, men det är något helt annat än ett representativt mått på hur en befolkning tänker eller handlar. En studie om sexuellt välbefinnande kan också ha ett legitimt värde. Ändå infinner sig en fråga om proportioner: är det just denna forskningsprofil som bäst uttrycker den intellektuella bredd och vetenskapliga tyngd man önskar hos APA:s högsta företrädare?

Kontrasten är slående. Från Maslows försök att förstå mänsklig motivation till studier av intersektionella perspektiv på masturbation. Från Banduras allmängiltiga frågor om lärande till undersökningar av hur identitet och sociala erfarenheter formar vissa gruppers upplevelser. Det senare kan bidra med kunskap, men det är rimligt att diskutera vilken forskning som ska väga tyngst när en organisation väljer sin ledare.

Det vore samtidigt för enkelt att räkna artikeltitlar och därifrån slå fast att valet styrts av DEI. Hargons meriter måste bedömas i sin helhet, liksom övriga kandidaters och de kriterier som faktiskt användes. Det vi däremot kan konstatera är att frågor om identitet och social rättvisa har en tydlig plats i hennes forskning och i APA:s egen presentation av hennes arbete.

Jag känner här en obehaglig parallell till det uppmärksammade fallet Jason Arday vid Cambridge. Hans utnämning och extraordinära livsberättelse blev internationella nyheter. Senare publicerades allvarliga anklagelser om plagiat och ifrågasatta uppgifter kring delar av hans bakgrund. Han lämnade sin tjänst och avled tragiskt kort därefter. Det är ett annat slags fall: mot Hargons finns inga motsvarande belagda anklagelser om fabricerade meriter. Parallellen gäller i stället institutionernas ansvar att låta dokumenterad prestation bära en utnämning, även när en persons historia också har stark symbolisk betydelse.

Det är här meritokratin blir mer än ett vackert ord. Den skyddar både vetenskapen och individen. När urvalet är öppet, kraven tydliga och prestationerna väl granskade kan den som får uppdraget stå tryggt i sina egna meriter. Ingen ska behöva undra om identitet, representation eller politiska förväntningar fällde avgörandet.

Kunskapssamhällets paradox är att kraven på specialisering och verklig sakkunskap stiger, samtidigt som institutionernas offentliga språk allt oftare betonar andra värden. APA:s val visar åtminstone hur starkt frågor om social rättvisa och identitet har etablerat sig i organisationens akademiska miljö. Om de också varit avgörande i presidentvalet är en fråga som förtjänar en öppen granskning, snarare än ett färdigt antagande.

En organisation som APA lever på det förtroendekapital tidigare generationer har byggt upp. Det kapitalet växer när nya ledare kan visa att de för kunskapen vidare, och urholkas om omvärlden börjar tvivla på hur de utses. Ju längre människans vetande når, desto större anledning har vi att försvara tydliga krav på kompetens och verkliga prestationer.

Det borde vara akademins enklaste princip och dess mest kompromisslösa: den som får företräda vetenskapen på högsta nivå ska kunna göra det med sina meriter som främsta argument. Människans bakgrund berättar var hon kommer ifrån. Hennes arbete måste visa varför hon ska leda oss vidare.

Paul Holmgren

Pensionerad civilingenjör med ett yrkesliv som samhällsbyggare inom bro- och anläggningskonstruktion. Numera skribent med fokus på politik, ekonomi och samhällsfrågor ur ett analytiskt och frihetligt perspektiv.