Holmgren: När staten måste förklara att våldtäkt är ett brott

Home Office förklarar att män och kvinnor är jämlika, att kvinnor får arbeta, studera och resa utan tillåtelse från någon man, att sex kräver aktivt samtycke, att en sovande eller berusad person saknar förmåga att samtycka, att sex med någon under sexton år är ett allvarligt brott, att våld mot en partner är olagligt, och att hedersrelaterat våld hör hemma på samma lista.

Den brittiska staten har år 2026 kommit fram till att vuxna asylsökande behöver formell undervisning i dessa elementära principer, och själva existensen av denna broschyr avslöjar en sanning så obekväm att politiker i årtionden har undvikit dess artikulation.

Home Office skriver att brittiska lagar kan skilja sig från dem i asylsökandens hemland, och myndigheten väljer just kvinnans ställning, samtycke, barns skydd och våld i hemmet som områden som kräver särskild uppmärksamhet, och detta urval talar volymer om vilka kulturella utmaningar det brittiska samhället faktiskt står inför.

Vem är det egentligen man talar till? Home Office skriver att kvinnor inte behöver tillåtelse från en man för att arbeta, studera eller fatta egna beslut, och varje läsare förstår omedelbart vilka samhällen som producerar män som tror något annat, och myndigheten åstadkommer detta utan att någonsin yttra ordet muslim eftersom formuleringarna förblir tillräckligt universella för att vem som helst ska förstå målgruppen, och även den mest obegåvade läsaren begriper att det är muslimska män från patriarkala tolkningar av islam som avses.

Detta kodade språk avslöjar regeringens desperata försök att adressera en genuin kris utan att inbjuda till anklagelser om rasism, och resultatet utgör en nedlåtande fiktion som låtsas att alla kulturer förtjänar lika stor respekt samtidigt som den dokumenterar att vissa kulturer producerar beteenden oförenliga med brittisk lag.

Den brittiska staten besitter årtionden av erfarenhet från grooming-skandalerna i Rotherham, Rochdale och Telford där tusentals flickor utsattes för systematisk exploatering medan myndigheterna såg åt andra hållet, och baroness Caseys granskning från 2025 beskrev hur män med pakistansk bakgrund var kraftigt överrepresenterade bland misstänkta samtidigt som hon dokumenterade den påtagliga obekvämligheten som hindrade myndigheter från att diskutera gärningsmännens etnicitet.

Nu anländer broschyren som det tysta erkännandet att årtionden av förnekelse inte producerade någonting förutom fler offer, och den brittiska regeringen erkänner äntligen att problemet aldrig försvann utan bara pyrt under ytan av multikulturell artighet.

Samtidigt fortsätter människor att korsa Engelska kanalen i småbåtar, och omkring nittiofem procent av dessa ankomster har sökt asyl, och migrationsvägarna domineras tydligt av män, och den brittiska staten besitter uttömmande statistik över dessa mönster och har besuttit sådan statistik i årtionden, och ändå valde successiva regeringar passivitet framför ingripande, valde tystnad framför ärlighet, valde broschyrer framför gränskontroll.

Home Office förväntar sig nu att testosteronfyllda män som från barndomen lärt sig att kvinnor är underordnade ska läsa nio sidor och plötsligt förvandla hela sitt värdesystem, och denna förväntan gränsar till det förolämpande eftersom en man som behöver officiell undervisning för att förstå att våldtäkt är ett brott inte har någon plats i något europeiskt samhälle.

Broschyren förklarar brittisk lag men kan omöjligen omforma djupt rotade värderingar som formats under ett helt liv, och den verkliga chocken vilar i dokumentets blotta existens eftersom en av Europas äldsta demokratier har nått den punkt där staten finner det nödvändigt att undervisa vuxna asylsökande om kvinnans rätt till sin egen kropp och om barns sexuella skydd.

Danmark och Nederländerna har redan implementerat liknande utbildningsprogram, men Sverige har aldrig närmat sig denna nivå av explicit undervisning, och den brittiska broschyren tvingar varje europeisk regering att konfrontera frågan om vilket slags samhälle vi faktiskt skapar genom vår migrationspolitik.

Varje svensk väljare borde kräva ett svar på den fråga som Storbritannien just har gjort skrämmande konkret, och kanske borde svenska rödgröna politikerna beställa några hundratusen exemplar från Home Office redan nu, eller ännu hellre läsa de nio sidorna själva och inse att den verkligt förödande delen utgörs av broschyrens blotta existens eftersom den brittiska staten äntligen har erkänt att mångkultur utan villkor misslyckades med att skydda samhällets mest utsatta medlemmar.

Broschyren är varken rasistisk eller islamofob utan bara brutalt realistisk, och denna realism gör dokumentet djupt obekvämt eftersom det talar högt vad europeiska statstjänstemän viskade i korridorer i åratal, och Home Office har nu tryckt dessa normer på officiellt papper, och frågan för Sverige handlar om våra politiker besitter modet att göra detsamma eller om vi fortsätter att låtsas att värderingar är osynliga och gränser meningslösa.

De nio sidorna utgör ett erkännande av misslyckande insvept i pedagogiskt språk, och detta erkännande borde utlösa en rasande debatt i vartenda europeiskt parlament eftersom när en stat måste förklara för vuxna män att kvinnor äger sina egna kroppar och att barn förtjänar skydd mot sexuell exploatering, då har den staten redan förlorat något väsentligt av sin egen moraliska auktoritet.