Holmgren: Sverige behöver fler svenskar som Hanif Bali

Hanif Bali skriver att han inte är svensk. Han är kurd och iranier. Ett DNA-test placerar hans genetiska ursprung i den del av västra Iran där hans förfäder kommer ifrån, och själv verkar han närmast road över alla svenskar som känner ett behov av att övertyga honom om att han trots allt visst är svensk.

Jag tänker inte försöka.

Hanif Bali får gärna vara kurd. Faktum är att det är just där någonstans som en av de viktigaste insikterna i hela den svenska integrationsdebatten finns.

För när Hanif Bali öppnar munnen hör jag något som för mig betyder betydligt mer än hans DNA. Jag hör en människa som förstår det samhälle jag själv vuxit upp i. Jag känner igen synen på ansvar, arbete, frihet, plikt och individens relation till staten. Jag känner igen den svenska rättframheten, respekten för det samhälle som tidigare generationer byggt och övertygelsen om att Sverige är något som är värt att vårda.

Bali beskriver själv processen med ett utmärkt ord: han har försvenskats. Det är ett ord vi borde våga använda oftare.

För svenskhet är flera saker samtidigt. Det finns en etnisk svenskhet, formad genom generationer av människor som levt på denna del av jorden. Det finns ett svenskt medborgarskap, som är en juridisk relation mellan individen och staten. Och sedan finns det något annat: den kulturella svenskheten.

Det är där människor faktiskt kan mötas.

Jag är själv vad man brukar kalla ursvensk. Min historia och mina förfäder finns här. Hanif Balis gör det inte. Ändå kan jag känna en större kulturell gemenskap med honom än med människor vars släkter bott i Sverige i generationer. Det säger något viktigt om vad ett samhälle egentligen är.

Ett land är mer än mark. Mer än ett pass. Mer än gener.

Ett fungerande land bygger också på ett slags oskrivet kontrakt mellan människor. Vi arbetar. Vi gör rätt för oss. Vi följer lagarna. Vi respekterar varandras frihet. Vi accepterar att kvinnor och män har samma värde och samma rättigheter. Vi tar ansvar för våra barn. Vi förstår att rättigheter följs av skyldigheter. Vi försöker lämna samhället lite bättre än vi fann det.

Den som kommer hit och gör dessa principer till sina behöver aldrig radera sin historia för att bli en del av vår gemenskap.

Jag vet det också från mitt eget liv. Jag är gift med en kvinna som är född utanför Sverige. Hon har sin historia, sitt ursprung och sina erfarenheter. Samtidigt har hon gjort Sverige till sitt land genom sitt sätt att leva. Hon har arbetat, bidragit, tagit ansvar och mött Sverige med respekt och tacksamhet. Hon har byggt tillsammans med oss andra.

För mig är detta integrationens vackraste form.

Människor behöver inte bli likadana. De behöver kunna leva tillsammans kring tillräckligt mycket som är gemensamt.

Det är därför jag ibland kan bli genuint glad när jag möter någon som kommit från en helt annan del av världen och som talar fantastisk svenska, behärskar våra sociala koder och uppenbart känner ansvar för Sverige. Skillnaden i utseende eller ursprung finns där. Den behöver inte döljas. Ändå uppstår en märkligt stark igenkänning: du och jag förstår varandra. Vi tillhör samma samhälle. Vi vill detta land väl.

Det är också därför Balis resonemang är intressant. Han kräver ingen medalj för att bli kallad etnisk svensk. Han skriver tvärtom att han kan vara etnisk kurd, svensk medborgare och kulturellt försvenskad samtidigt.

Jag tycker att det är en befriande tanke.

Den gör integration mindre konstlad. En människa behöver inte skriva om sina förfäder för att bli en del av Sverige. Hon behöver heller inte lämna sitt ursprung vid gränsen. Men ett samhälle som ska hålla samman behöver en gemensam kulturell kärna som människor successivt träder in i, påverkar och för vidare.

Här har Bali också en poäng som förtjänar att tas på allvar: assimilation kräver en miljö som kan assimilera. När människor växer upp tillsammans överförs språk, humor, tillit, konflikthantering och tusentals små sociala reflexer nästan omärkligt mellan människor. Det är så kulturer överlever och samtidigt förändras.

Hanif Bali själv är ett exempel på den processen. Han kom till Sverige som treåring under dramatiska omständigheter och blev senare riksdagsledamot mellan 2010 och 2022. Hans väg genom Sverige har knappast alltid varit enkel, och hans sätt att uttrycka sig har genom åren väckt både stark uppskattning och hård kritik.

Det politiska behöver man själv ta ställning till.

Men den större frågan går djupare än partipolitiken: Vad krävs för att människor med olika historia ska kunna känna ansvar för samma framtid?

Mitt svar är att vi behöver människor som känner att Sverige är värt att anstränga sig för. Som förstår att välstånd, frihet, tillit och fungerande institutioner är resultatet av generationers arbete och därför också någonting som varje ny generation måste förvalta.

Därför gör Hanif Balis text mig märkligt varm.

Han säger att han är kurd. Bra.

Han säger att han är iranier. Självklart.

Han säger att han har försvenskats.

Där möts vi.

För kanske är ett av de vackraste resultaten av lyckad integration just detta: två människor kan bära helt olika historier bakom sig och ändå känna ett gemensamt ansvar för historien framför sig.

Sverige behöver fler människor som känner så.

Tack, Hanif Bali, för att du står upp för det du tror på, för att du vågar diskutera frågor som Sverige länge haft svårt att sätta ord på och för att du visar att kärleken till ett land aldrig behöver mätas i DNA.

Du behöver inte kalla dig svensk för min skull. Jag känner igen dig ändå.