Holmgren: Vänsterpartiets problem är större än Mohamed Ali

Det finns 349 platser i Sveriges riksdag. De som får förtroendet att inta dem deltar i beslut om våra skatter, vårt försvar, sjukvården, pensionerna, skolan, kriminalpolitiken, biståndspolitiken och de lagar som formar Sverige. Ett större folkvalt förtroende är svårt att föreställa sig.

Därför väcker historien om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali en fråga som är betydligt större än honom själv: vilka krav har svenska folket rätt att ställa på partierna när de väljer människor som kan hamna i Sveriges högsta beslutande församling?

Ali stod på nionde plats på Vänsterpartiets riksdagslista i Dalarna. Med 648 personröster passerade han personvalsspärren och tog partiets mandat. Hur dessa personröster mobiliserades har därefter blivit föremål för frågor och en utredning om misstänkt valfusk. Ali har själv uppgett att han inte är delgiven misstanke om brott. Därför ska ingen skuld slås fast. Men händelsen visar vilken betydelse partiernas kandidatprövning får: när ett namn väl står på valsedeln kan personröster föra kandidaten förbi partiets egen rangordning och hela vägen in i Sveriges riksdag.

Enligt medierapporteringen nominerade Ali sig själv. När Vänsterpartiets valberedning intervjuade honom saknade han fortfarande svenskt medborgarskap, vilket valberedningen enligt uppgift saknade kännedom om. Hans ansökan om medborgarskap hade avslagits 2024. Drygt två år senare beviljades han medborgarskap och blev därmed valbar till riksdagen.

Vad låg bakom avslaget? Vilka omständigheter hade förändrats? Hur kunde ett parti som förberedde en kandidat för Sveriges riksdag sakna kännedom om hans medborgarskapsstatus? Frågorna blir än mer besvärande eftersom valberedningens sammankallande beskrivit bakgrundskontrollen som ”en enkel googling”.

Vi talar om Sveriges riksdag.

En riksdagsledamot är inte bara en person som sitter i kammaren och trycker på en knapp när det är dags att rösta. En stor del av arbetet sker i utskotten, där lagförslag, budgetfrågor och politiska beslut bereds. Ledamöter skriver motioner, granskar beslutsunderlag och regeringens politik och måste kunna sätta sig in i omfattande och komplicerat material. Frågorna kan handla om allt från försvar och rättsväsende till statsfinanser och utrikespolitik. Det kräver språk, analytisk förmåga, samhällsförståelse och förmågan att väga fakta och konsekvenser mot varandra. Det är ett kvalificerat arbete med verklig makt över andra människors liv.

Därför är också utbildning och dokumenterade meriter relevanta. Ett starkt CV visar att en människa någonstans har förvärvat kunskaper, klarat krav och tagit ansvar. Kompetens kan också byggas genom arbetslivserfarenhet, företagande, ledarskap, organisationsarbete eller lång politisk erfarenhet. Avgörande är vilken samlad kompetens kandidaten faktiskt kan visa upp.

Just därför blir frågan om Mohamed Abdukardir Ali central. Om hans dokumenterade utbildningsbakgrund är mycket begränsad måste Vänsterpartiet kunna peka på vilka andra erfarenheter och meriter som gjorde honom lämpad för riksdagen. Vilken erfarenhet visade hans förmåga att analysera komplicerade frågor, förstå svenska institutioner, tillgodogöra sig omfattande beslutsunderlag och bidra till lagstiftningsarbetet?

Det är själva kärnan i en kandidatprövning. När utbildningsmeriterna är begränsade måste kompetensen kunna visas på annat sätt. När även den dokumenterade erfarenheten är begränsad blir frågan till Vänsterpartiet mycket enkel:

Vad var det ni såg som gjorde honom kvalificerad för uppdraget?

Men kompetens är bara den ena sidan av ett förtroendeuppdrag. Den andra är personlig redbarhet.

En riksdagsledamot stiftar lagar som andra ska följa och beslutar över pengar som andra har arbetat ihop. Då blir det egna ansvarstagandet relevant. I Alis fall har medier rapporterat om omfattande skulder och obetalda krav. Han har själv bekräftat att han inte betalat underhåll för sitt barn. Enligt medierapporteringen redovisade han heller inte sina omfattande skulder när Vänsterpartiets kandidater ombads uppge sådant i sin bakgrund som kunde bli problematiskt. Valberedningens sammankallande har senare beskrivit situationen med orden att de blivit ”förda bakom ljuset”.

Människor kan hamna i ekonomiska svårigheter och förändra sina liv. Ett riksdagsmandat ställer samtidigt särskilt höga krav på förtroende. En seriös kandidatprövning måste därför besvara två frågor: Har personen förmågan att klara uppdraget? Har personen omdömet och redbarheten att bära det?

Här ligger Vänsterpartiets verkliga problem.

Sverige ställer få formella kompetenskrav på en riksdagskandidat. Därmed får partierna ett enormt ansvar som demokratins grindvakter. Vänsterpartiet satte Mohamed Abdukardir Ali på sin valsedel och presenterade honom för väljarna som möjlig lagstiftare. Partiet måste kunna försvara den bedömningen.

Det yttersta politiska ansvaret når partiledaren Nooshi Dadgostar. Hon leder ett parti som gör anspråk på regeringsinflytande och vill anförtros makt över Sveriges utveckling. Med den ambitionen följer ansvaret för vilka människor partiet presenterar som sina företrädare.

Därför borde Nooshi Dadgostar svara på en enkel fråga:

Anser du att Mohamed Abdukardir Ali, utifrån allt som nu är känt, är en fullgod representant för Vänsterpartiet i Sveriges riksdag? Uppfyller han de krav på kompetens, samhällsförståelse, omdöme, ansvarstagande och personlig redbarhet som du anser ska ställas på en av Sveriges 349 riksdagsledamöter?

Ett ja kräver en förklaring till vilka krav Vänsterpartiet faktiskt ställer och hur Ali uppfyller dem. En annan bedömning leder till frågan varför partiet fortfarande står bakom honom.

Mohamed Abdukardir Ali är den synliga delen av ett större problem. Det handlar om Vänsterpartiets egen ribba för vem som anses kvalificerad att företräda partiet i Sveriges högsta folkvalda församling.

Vad tycker svenska folket?