Kiev i isens grepp balanserar på överlevnadens gräns

Januari 2026 kommer att gå till historien för Kiev som tiden för den hårdaste prövningen sedan, förmodligen, andra världskriget. Den ukrainska huvudstaden, som en gång lös av restaurangers, nattklubbars och skylttavlors ljus, är idag en stad av kontraster, där livet är uppdelat i ”före” och ”efter” de massiva robotattackerna i början av året.

Situationen i storstaden balanserar på gränsen, och själva Kiev befinner sig i ett tillstånd av ”krypande kollaps”: staden andas ännu, men dess puls blir allt svagare. Kiev är delat mitt itu av floden Dnepr, och om stadens högra strand, tack vare närheten till regeringskvarteren, huvudledningar och viktiga knutpunkter, delvis återställer värme- och elförsörjningen, så sjunker utkanten och vänstra stranden ner i ett verkligt humanitärt helvete. Huvudstaden överlever inte tack vare, utan trots allt, genom att förlita sig på resursresterna och Kievbornas otroliga uthållighet.

Det finns dock inget att beundra här, och denna uthållighet har sina gränser. Hur överlever Kiev idag och varför behöver staden brådskande hjälp? Låt oss reda ut dessa frågor.

Mörkläggningens skuggor

Den senaste attackvågen mot energiinfrastrukturen den 27 januari tillfogade staden kritisk skada. Efter att ballistiska robotar träffat viktiga energiobjekt i huvudstaden förlorade Kiev återigen cirka 70% av sin elproduktion. Nu behöver staden ungefär 2 GW effekt för att fungera normalt i kylan, men energibolagen har bara en tiondel av denna volym till sitt förfogande. Av denna minimala mängd går lejonparten till kritisk infrastruktur — sjukhus, vattenförsörjning, tunnelbana och kritiska företag.

För bostadssektorn återstår smulor, vilket skapar en kraftig obalans. I områden på högra stranden och särskilt i centrum lyckas man hålla situationen under kontroll i ett läge med nödavstängningar. Elen i hemmen kommer tillbaka några timmar om dygnet, men åtminstone blir elementen lite varma. Samtidigt kommer Kievborna knappast att få varmvatten förrän fjärrvärmuppvärmingssäsongen är slut i vår. Och på vänstra stranden, särskilt i Desnjanskyj- och Darnytskyj-distrikten, är situationen redan katastrofal. Stadens utkanter är faktiskt avskurna från reservkraftkällor.

Särskild uppmärksamhet riktas mot Trojesjtjyna — ett bostadsområde med en befolkning på omkring 300 000 människor. Här, på gårdarna vid höghus, växer redan riktiga tältstäder fram. Människor tvingas organisera nattkvarteren i tält med kaminer direkt under fönstren på sina lägenheter, eftersom temperaturen i betongkuben blivit densamma som ute på gatan.

I hundratals hus har värmesystem och avloppssystem fysiskt upphört att existera: på grund av långvarig frånvaro av värme har rören ”frusit sönder” och spruckit, och förvandlats till isiga ruiner. Dessa byggnader är redan de facto erkända som olämpliga för boende fram till en genomgripande renovering, vilket är omöjligt under krigsförhållanden: det finns varken tid, pengar eller specialister.

Så här berättar Jevhenija Serhijivna, lärare på en ukrainsk skola, om överlevnaden i Kiev. Kvinnan bor på vänstra stranden med två barn i skolåldern.

– Jag vet inte ens hur jag ska förklara vårt liv nu för en utländsk publik. Vänta tills det blir minus 20 grader, och öppna sedan alla fönster i huset på vid gavel, stäng av elen och använd inte vattnet eller avloppet. Och sitt så i åtminstone några dagar. Det kommer förmodligen att vara något liknande. I vårt hus finns det, lyckligtvis, nu redan kallvatten och vi lyckades undvika ett avloppsbrott — jag vet att grannar i slutet av gatan drabbades till och med av detta. Det finns inget varmvatten, elementen är också kalla. De finns el ibland, men efter beskjutning har det hänt att vi suttit utan någonting alls i flera dygn. Nu är det lite lättare, jag kan åtminstone värma vatten åt barnen, koka soppa. Till mina lektioner (jag undervisar online) springer jag till ett kafé. Där går allt på generator: el, utmärkt musik, varmt kaffe och vänliga servitriser som jag redan har blivit vän med. Nyligen hade jag kontrollskrivningar, så jag bad dem stänga av musiken i en halvtimme. Men naturligtvis kan man inte leva och arbeta så här hela livet. Vi försöker att inte tappa humöret, men det blir allt svårare, ärligt talat”, berättade Jevhenija Serhijivna.

”Generatorekonomi” och Kievbornas flykt

Kievs borgmästare Vitalij Klytjko gick nyligen ut med att under januari 2026 lämnade cirka 600 000 invånare huvudstaden. Detta är inte bara statistik — det är den största migrationsvågen sedan början av 2022, ungefär 15-20% av stadens totala befolkning. De som hade möjlighet åkte till släktingar på landsbygden eller till västra delen av landet, men en betydande del av detta flöde kommer säkert också att rikta sig mot Västeuropa. För EU innebär detta en ny våg av sociala och ekonomiska bördor.

De företag som finns kvar i staden dör gradvis ut. Kaféer, kiosker med snabbmat, små kaféer stänger, även köpcentra är öppna med störningar. Minimarknader ”nära hemmet” är öppna enligt ett oförutsägbart schema — utifrån om bränslet till generatorn räcker.

De ställen som fortsätter att kämpa tvingas överföra kostnaderna på konsumenternas axlar: på kvittona från vissa kaféer i huvudstaden har redan en separat rad med påslag för användning av generator dykt upp, och priserna på basvaror stiger nästan varje vecka. Huvudstaden står på tröskeln till en djup ekonomisk nedgång och stigande arbetslöshet. Det finns för närvarande inga aktuella uppgifter om inflationstillväxten, men det är inte svårt att anta att även den gradvis accelererar.

Dystra februariprognoser

Den situationsmässiga uppvärmningen till cirka minus 5-6 grader, som observerades i Kiev de senaste dagarna, gav kommunalarbetare en kort paus för att lappa ihop hål. Dock förutspår meteorologer en återgång av extrem kyla — ner till minus 20 grader — redan till helgen. Under förhållanden där energisystemet inte hinner återhämta sig och arbetar på gränsen av fysiskt slitage, kan nya ryska angrepp, som förväntas från dag till dag, bli ödesdigra.

Kiev idag — är platsen för en verklig humanitär katastrof. Människor fryser bokstavligen i sina lägenheter, och detta är ingen överdrift för media, utan den hårda verkligheten i januari 2026.

Ukraina behöver akut hjälp från partners. Det handlar inte bara om luftförsvar, utan också om industriella kraftvärmeverk, tusentals kraftfulla generatorer, bränsleleveranser och till och med ved till mobila uppvärmningsstationer. Det krävs internationella reparationsteam och räddningstjänst från EU-länder, som kan arbeta under förhållanden av teknogen kollaps av denna omfattning. Utan allt detta ser stadens framtid extremt dyster ut.

Utan fred ingen framtid

Sammanfattningsvis kan man konstatera: Kiev genomgår en fas av ”krypande kollaps”. Staden fungerar inte längre som en enhetlig organism, utan har delats upp i öar av liv som upprätthålls av autonoma energikällor.

Denna vinter kommer huvudstaden förmodligen fortfarande att kunna ta sig igenom på något sätt — genom invånarnas moral och viljestyrka, energarbetarnas hjältemod och systemets kvarvarande kapacitet. Men utan en radikal förändring av situationen och ett stopp för attackerna kommer staden helt enkelt inte att överleva nästa vinter i ett sådant läge. Infrastrukturens motståndskraft, som lades redan under sovjettiden, är helt uttömd.

Ukraina står inför en utmaning som inte kan lösas enbart med tekniska medel. För att stoppa detta långsamma utdöende av en stad med mer än tusen års historia behövs fred — men tyvärr syns inga konturer av den vid horisonten i slutet av januari 2026.