Korn: Alla såg det komma utom Thand Ringqvist

Denna ledare borde egentligen ha varit införd i tidningen redan igår morse. Då hade visserligen Elisabeth Thand Ringqvist ännu inte offentliggjort att hon inte klarade av att samla en mittenregering, men fanns det någon mer än hon och Martin Ådahl som trodde att hon skulle klara det? Jag trodde det i varje fall inte och hade alltså kunnat skriva ledaren i god tid, klar att publiceras redan innan hon sade det oundvikliga.

Men Thand Ringqvist såg det uppenbarligen inte komma.

Med en dåres envishet fortsatte hon på presskonferensen att hävda att det finns ett brett stöd för mittenpolitik, men däremot inte för en mittenregering. God morgon! Det där är givetvis sant, beroende på hur man definierar mitten. Det är en gammal politisk sanning att de flesta väljare är konservativa i alla frågor utom en; alla vill få det bättre ekonomiskt, men vill i de flesta andra frågor skynda mycket långsamt med drastiska samhällsförändringar. En del vill få det bättre ekonomiskt genom lägre skatter och större frihet för företagsamhet, medan andra vill få en större trygghet genom högre bidrag och högre skatter. Därför röstar de höger eller vänster. I så gott som alla andra frågor står de stadigt i mitten.

Men just därför måste partierna i mitten obönhörligen ta stöd för politiken antingen högerut eller vänsterut. Längst ut på den kant de tar stöd mot kommer det att finnas några få som tycker att politiken inte är tillräckligt höger eller vänster, men det stora motståndet kommer en regering alltid att få vänsterut för en högerregering och högerut för en vänsterregering. En mittenregering, däremot, kommer att få motstånd åt båda hållen. Därför är alltid en mittenregering politisk harakiri. Det tycks alla förstå utom just de människor som borde förstå det bäst.

Det har blivit ett ständigt återkommande problem i svensk politik att politiker verkar se hägringar men i gengäld har så svårt att se verkligheten. Politiker med denna självvalda blindhet bör inte få förtroende. Och har de fått förtroendet bör det tas ifrån dem så fort de visar tecken på att leva i la-la-land i stället för i verkligheten.

Det är inte bara Thand Ringqvist som lever i la-la-land. Socialdemokraterna med Magdalena Andersson gick till val på att bilda en rödgrön regering om de fick förtroendet. Hur den regeringen skulle se ut, där Centern vägrade att acceptera Vänsterpartiet i regering, medan Vänsterpartiet tydligt och klart deklarerade att de inte tänkte stödja en regering som de inte själva satt i, var en fråga som Andersson skickligt duckade varje gång hon fick frågan under valkampanjen.

Nu är vi där. De fick förtroendet, men problemen de trodde skulle lösa sig, har visat sig vara en hårt snörad gordisk knut. Och någon plan på hur den skulle lösas har de inte.

Det är ju inte så att Nooshi Dadgostar hemlighållit att hon kräver ministerposter i utbyte mot stöd. Hon har upprepat det gång på gång och har ju faktiskt tidigare fällt Magdalena Andersson som statsminister. Allt fanns där, tydligt och klart. Att då inte se något komma kräver en brist på verklighetsförankring av tidigare aldrig skådat slag. Stefan Löfvens ord ”vi såg det inte komma” verkar plötsligt helt rimliga. Varför skulle han se något komma när hans efterträdare inte gör det?

Den tidigare moderate politikern Agneta Nyvall i Borlänge har ju apropå sitt samarbete med kryssraketen Mohamed Ali sagt att hon känner sig som ”en jävligt nyttig idiot”. Om idiotin var så nyttig kan man givetvis diskutera, men idioti serveras numera i partier och för varje minut.

Så länge politikerna fortsätter att uppträda som pajasar är de dock onyttiga idioter. Den enda nyttan är väl Agneta Nyvalls efternamn, som ger en hänvisning om hur det kommer att sluta – med nyval.