Korn: Allt för politiken

Att det skulle vara så respektlöst att röra vid en gravsten att Håkan Juholt därför kritiseras verkar konstigt. Upprördheten beror snarare på att politiken inte vet att sätta gränser. Agerar man oanständigt bör man inte tala om motståndarens anständighet.
Jag har ett barnbarn som alltid drar sig undan när en kameralins lyfts mot honom. Han undviker gruppfoton och nekar blankt när någon vill ta ett porträtt på honom. Men när min dotter med familj förra året besökte Göteborg poserade han faktiskt för ett fotografi. Det var vid min pappas grav. Mitt barnbarn är uppkallat efter min far och verkar ha känt någon sorts identifikation med pappa. Han ställde sig bakom gravstenen med båda händerna på stenen och ville ha ett foto på sig själv taget så att man såg både honom och min pappas namn på stenen.
Håkan Juholt är längre än min sjuårige dotterson, så han fick luta sig betydligt mer när han intog en liknande pose och fotograferades stående bakom den förre moderatledaren Gösta Bohmans gravsten. Detta har uppfattats som så opassande att Juholt bytt ut bilden mot en där han står vid sidan om stenen. I ett uttalande säger han:
– Jag beklagar att jag vidrörde stenen. När jag förstod att det kunde uppfattas som respektlöst bytte jag ut den till en annan där jag står bakom stenen.
Sedan när är det respektlöst att vidröra en gravsten? Att trampa på en grav, det vill säga kliva över ytan framför stenen, kan uppfattas som respektlöst, men att röra stenen? Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt att studera svenska traditioner, men detta är något nytt för mig. Jag kan inte påminna mig att det skulle finnas något slags tabu mot att vidröra en gravsten. Om det finns har jag brutit mot det många gånger.
Vad det handlar om är givetvis något annat.
I sitt facebookinlägg framställer Håkan Juholt Gösta Bohman som en representant för ”en anständig höger”. Ja, såvitt jag vet var verkligen Gösta Bohman anständig i ordets alla betydelser. Trots att han var politiker, får väl tilläggas. Politik och anständighet är annars två ord som inte automatiskt associeras med varandra.
Och det är just detta som är det verkliga problemet med Juholts inlägg. Det handlar inte om att det är opassande att vidröra en gravsten. Det handlar om att kräva av andra vad man inte kräver av sig själv, att använda en död politiker och dennes anständighet i valdebattens hetta. Det är det stötande, inte vidrörandet av gravstenen.
Politik kunde vara smutsig också på Gösta Bohmans tid. Han var partiledare för Moderaterna under hela 1970-talet, när Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna. De kunde vara mycket hätska i tonen mot varandra. Men samtidigt umgicks de privat, bjöd varandra på middagar i varandras hem och kunde skoja med varandra. Politik var inget gravallvar, utan uppfattades av båda som ett slags spel. Palme kunde vara frän i talarstolen, men det faktum att han efteråt åt middag tillsammans med sin motståndare visar på en känsla för fair play som till stora delar gått förlorad. Kanske är ordet vi söker här just anständighet.
Man kan vara anständig bara så länge den andra sidan också är anständig. Fair play fungerar bara när båda parter följer reglerna. Men så fort den ena sidan praktiserar att ”det är ok när vi gör det”, men inte när motståndaren gör samma sak, då faller hela anständigheten samman. Olof Palmes efterträdare Magdalena Andersson älskar att föra Sverigedemokraternas ”trollfabriker” på tal, men att det på 68:an, S högkvarter på Sveavägen, förekommit verksamhet som mycket tydligare är vad som kan kallas trollfabriker tiger hon givetvis om. När man säger trollfabrik menar man politisk propaganda. Sådan är tillåten, men när avsändaren är otydlig anses det vara trollande. Om det är rätt eller fel, anständigt eller oanständigt kan diskuteras, men man kan inte ha en måttstock för sig själv och en annan för motståndare. Det är inte anständigt och då faller talet om motståndaren som anständig eller oanständig pladask.
Däri ligger problemet med Håkan Juholts kyrkogårdsvandringar.