Korn: Är det värt att bli ovänner för Trumps skull?

Donald Trump har ett mycket fördomsfritt förhållande till sanning, god ton och egna utfästelser. Det han sagt ena stunden bryr han sig inte om i nästa stund. Orden i sig har lite betydelse. Allt tjänar samma syfte; att göra en bra deal.

Därför kan man verkligen fråga sig varför hans göranden och låtanden väcker så upprörda känslor. Varför väger andra hans ord på guldvåg, när han själv inte gör det? På ena sidan finns debattörer som förlöjligar allt det han gör, för vilka han är en jättebaby med orange hår. På andra sidan finns devota beundrare som urskuldar varje förfluget ord, som tolkar varje utspel med samma allvar.

Människor som tidigare samarbetat och haft ömsesidig respekt i den politiska debatten, tar nu heder och ära av varandra därför att de har olika åsikter om Donald Trump. Är han verkligen värd det?

Den brittiske oppositionspolitikern Nigel Farage är sedan många år tillbaka god vän med Donald Trump, men har de senaste dagarna framfört skarp kritik mot honom i Grönlandsfrågan. Trump har rätt i sak när det gäller militär strategi, säger Farage, men han måste lära sig att respektera nationell suveränitet och Natos sammanhållning. Det är utmärkt att Trump burar in förbrytaren Maduro och hotar mullorna i Iran, men man hotar inte allierade med skyhöga strafftullar, säger Farage.

Det är inte särskilt uppseendeväckande slutsatser, men har givetvis lett till att Farage fått frågan hur han kan vara vän med Trump när han framför sådan kritik. På det svarar Farage:

– Good friends don’t always agree.

Svårare än så behöver det inte vara. Och om Farage kan kritisera Trump och ändå vara hans vän – han både umgicks med Trump och kritiserade honom offentligt i Davos i veckan som gick – borde svenska debattörer kunna hålla sams trots olika åsikter om USA:s president.

Det finns en gammal tro på att bot för sot måste vara svår, att medicin måste vara äcklig, att enda vägen till bättring går genom lidande. För de som lider av det som brukar kallas TDS, Trump derangement syndrome, för vilka allt Trump gör är galenskap, är förmodligen det bästa botemedlet en form av tortyr som få av dem vill underkasta sig: Se ett helt tal av Trump, inte bara utvalda godbitar där hans ohejdade skrävel eller förvirrade uttalanden är med, utan alltsammans, från början till slut. Lid dig igenom detta och ställ dig frågan om det inte finns en hel del vettigt också, insmugglat mellan överdrifter och rena galenskaper.

Det finns dock få skäl att tro att särskilt många på den sidan skulle underkasta sig ett sådant fakirbeteende. Det är så mycket skönare att kunna säga att karln är galen.

Desto större anledning finns det då att ge en liknande uppmaning till dem som kallar sig nationalister och konservativa. Vi – för jag räknar ju mig själv till den skaran – behöver självrannsakan. Vi måste riva av det där plåstret, trots att det gör ont, och våga erkänna att Donald Trump inte är nationalist, utan imperialist, inte konservativ, utan radikal.

Att han är så långt från konservativa dygder som bildning, smakfullhet och politisk försiktighet man kan komma, vet vi ju redan. Men i det sammanhanget bör vi komma ihåg att det också ingår i dessa dygder att inte vara en snobb, att acceptera medmänniskor för det klyftigaste de har att komma med, att inte rynka på näsan åt brist på etikett, utan att värdesätta varje människa för det denna har att komma med.

Det gäller också Donald Trump, vilket dock inte innebär att man inte kan kritisera honom.

En sann nationalist respekterar andra nationers suveränitet. Visst kan det förekomma konflikter, inte minst när två nationer historiskt har anspråk på samma territorium. Men i fallet Donald Trump och Grönland handlar det inte om en sådan konflikt, utan om ett imperialistiskt – inte nationalistiskt – beteende. Att tala om att Grönland behöver skyddas är för övrigt klassisk imperialism. Imperier har i alla tider erbjudit fred, guld och gröna skogar åt alla som vill ansluta sig till imperiet, så länge dessa låter imperiets ledare styra.

När Trump talar om att Danmark inte har någon rätt till Grönland bara därför att en båt landade där för fem hundra år sedan, är han inte bara dåligt insatt i Grönlands och Danmarks historia, hans uttalande är dessutom en frontalkrock mot både nationalistiskt och konservativt tänkande, där just sådana saker som en historisk förankring spelar stor roll. Han bryr sig lite om historien, utan det viktiga för honom är att USA behöver detta område nu. Det är imperialism, men det är också konservatismens motsats radikalism.

Apropå de dåliga historiska kunskaperna finns det skäl i att påminna om att när Trump kritiserar Europas länder för att åka snålskuts på USA i försvarsfrågor, har han både rätt och fel på samma gång. Han har rätt i att så gott som alla europeiska Nato-länder struntat i att satsa så mycket på försvaret som de borde ha gjort, som allierade. Till det kan läggas att Europa under de senaste åttio åren tämligen skamlöst kritiserat USA samtidigt som de räknat med att skyddas av USA i händelse av krig.

Men Trump glömmer att det finns en mycket bestämd orsak till att många länder i Europa har i underkant tilltagna arméer. De har åkt snålskjuts på USA, men om de tvärt om hade satsat för mycket på försvaret hade USA satt ner foten och förhindrat det. Efter att USA två gånger under 1900-talets första hälft gripit in och avslutat världskrig mellan europeiska stater fanns det ett mycket medvetet krav på att bland annat Tyskland skulle ha ett begränsat försvar.

Det finns goda skäl att vara kritisk mot Donald Trump, men om man inte samtidigt erkänner allt positivt som han gjort under sina år vid makten, utan bara förfaller i att kalla honom clown, är den kritiken inte mycket värd.

På samma sätt är ett okritiskt hyllande av Trump, med bortförklaringar av det som det finns goda skäl att kritisera, inte värt att ta på allvar.

Men vilken åsikt man än har: Att ta heder och ära av varandra för att man har olika åsikter om en människa få av oss någonsin lär träffa, är meningslöst, för att inte säga ett skadligt beteende.