Det kan tyckas vara en vacker gest av solidaritet med utsatta palestinier att skriva på uppropet om att Israel inte ska få delta i Eurovision. Men ur ett djupare perspektiv har de ”artister” som gjort det blod på sina händer. Palestinska barns blod.
Vi människor har ett moraliskt ansvar. Ibland ställs det på sin spets, när det inte längre handlar om enkla val om vad som är ont och vad som är gott. I många fall måste man i stället göra en avvägning om vad som är mer eller mindre ont och även tänka några steg in i framtiden, vad som blir konsekvensen av en handling.
Om någon mitt i natten bryter sig in mitt hus kan jag utgå från att denne person inte kommit för att överraska mig med en chokladkartong eller blommor. Enligt många länders lagar och i en allmän moralisk kontext har jag rätt att döda eller skada inkräktaren, eftersom inkräktaren annars kommer att döda eller skada mig. När domstolar dömt ut skadestånd till en inkräktare som skadats av invånaren i huset som inkräktaren tagit sig in i, blir protesterna våldsamma. Sådant går mot det allmänna rättsmedvetandet.
Om inkräktaren tagit med sig fru och barn på inbrottet för att skydda sig bakom dem och dessa skadas eller dödas när husets invånare försvarar sig mot inkräktaren, är det givetvis en tragedi, då oskyldiga dör. Fegheten i att gömma sig bakom andra är motbjudande. Men är det husets invånares fel att inkräktaren tagit med sig dem?
Den 30 december bröt sig Hamas in hos imamen Mohammed Mushtaha i Gaza och förde bort honom i fångenskap. Familjen var övertygad om att det var sista gången de såg honom. Hans son skrev en artikel om kidnappningen som publicerades i USA, där han nämner att allt fler i Gaza anklagar Hamas för att så många människor dödats och ännu fler skadats i Israels krig mot Gaza. Hamas hade begärt av imamen att ingjuta mod i folk, att inte fly utan att fortsätta ”kampen”. Imamen vägrade att lura sin församling att bli ”martyrer”. Därför kidnappades han.
Men det var inte sista gången familjen såg honom. Den internationella uppmärksamheten räddade sannolikt hans liv, eftersom Hamas är mycket måna om hur de framstår. Hamas måste behålla sin mask för att få stöd i Väst. Tappar de den är det uppenbart att de är precis samma sak som ISIS. När protesterna mot kidnappningen blev för stora släppte de imamen fri igen.
Det ställer de 1005 ”artister” – de flesta verkar få ha hört talas om, men de vill i varje fall vara artister – som skrivit på uppropet om att Israel inte ska vara med i Eurovision i en dager som få i uppropet verkar ha tänkt på. Hamas vet att döda barn är effektiv kommunikation. Förmodligen är det enda som kan hindra Israel från att krossa Hamas en gång för alla att så många civila dör att omvärlden stoppar kriget.
Hamas uppträder precis som inkräktaren som tar med sig familjen på inbrott. De utsätter medvetet civilbefolkningen för stora faror väl medvetna om att Israel inte har andra alternativ än att fortsätta kriget eller att räkna med att snart bli angripna igen. De offrar sina egna för att världen ska fördöma Israel. Deras religösa fanatism gör också att de ser de döda som personer som offrar sig men som kommer att belönas för sitt martyrskap i himlen.
Hamas försöker inte ens dölja sin syn på de döda. Hamasledaren Khaled Mashal säger i en intervju att det kostar att befria sig. Han talar om de miljoner som dog i Sovjet under andra världskriget, de döda under Vietnamkriget och i Afghanistans krig mot Sovjet och USA. ”Inget folk är befriat utan offer” säger han lakoniskt. Som så ofta är det dessutom andra som ska dö för att Hamas dröm ska bli verklighet. Det är därför folk inte får fly, som säkra zoner används som punkter för anfall och som imamer måste predika om martyrskap.
Om protesterna mot att Hamas använder civila som sköldar hade blivit tillräckligt starka hade de slutat med det. De som ensidigt anklagar Israel i en situation där de inte har mycket till val uppmanar därmed Hamas att fortsätta att offra barn och kvinnor. Hamas tvingar medvetet in Israel i en situation där de tvingas att välja mellan att andra civila dör eller att deras egna mördas.
Om människor uppmanar inbrottstjuvens familj att följa med på tjuvens inbrott är de mördare. Husets invånare, som måste försvara sig, kan tvingas att döda, men eftersom det är i självförsvar är det inte fråga om mord. Men på inbrottstjuvens ”vänner” vilar ett tungt ansvar. De har blod på sina händer.
Artisterna borde i stället uppmana Hamas att möta Israel i en strid utan terror och utan att gömma sig bakom civila.
