Korn: Bara samarbete kan ge resultat i USA nu

Det blev ett jordskred. Vid mellanårsvalet i USA tog demokraterna makten i både representanthuset och senaten. De vann sju senatsplatser och omkring trettio valkretsar till representanthuset från republikanerna, och fem guvernörsposter. Republikanerna lyckades inte ta en enda plats från motståndarna. Till och med Texas valde en demokrat till senaten, sedan James Talarico besegrat Ken Paxton.

Det är frestande att läsa resultatet som en seger för vänstern. Men samma väljare som straffade republikanerna sade i Kalifornien nej till en förmögenhetsskatt på miljardärer och röstade i Florida igenom sänkta fastighetsskatter. Konservativa idéer är fortfarande populära. Det som förlorade var Donald Trump.

Det stämmer med vad många statsvetare länge hävdat. Amerikaner röstar allt mindre för en viss politik eller en viss kandidat och allt mer mot den andra sidan. Alan Abramowitz och Steven Webster kallar det negativ partiidentifikation. Den här gången var det Trump som blev det väljarna ville rösta emot. Det är en tröst för republikanerna, eftersom demokraterna därmed inte har fått något mandat för sin egen politik. Men det är också en varning. Ett parti som förknippas med det väljarna fruktar mest förlorar, hur populära dess idéer än är.

Han lovade lägre priser och fick högre inflation. Han lovade fler industrijobb men inledde handelskrig mot USA:s närmaste grannar och allierade, med tullar som drabbade de amerikanska bönder och fabriksarbetare som röstat på honom. Han lovade fred och förde krig. Han har knappt fått igenom någon lagstiftning, budgetunderskottet har vuxit, och mycket av tiden tycks ha gått åt till en balsal i Vita huset.

Att Trump har förändrats under sina år vid makten är uppenbart för var och en som följt honom. Han har blivit allt mer impulsiv och nyckfull, byter fot från en dag till nästa och omger sig alltmer med människor som säger det han vill höra. Det är inte en fråga om diagnoser utan om omdöme, och det är omdömet väljarna har underkänt.

Det obekväma för hans anhängare är något annat. Konservativa och nationalister i USA och i Europa satte sitt hopp till Trump. Men Trump har aldrig varit vare sig konservativ eller nationalist.

Konservatismen bygger på försiktighet. Den misstror stora omvälvningar, värnar institutioner som vuxit fram under generationer och vet att det är lättare att riva än att bygga. Trump styr genom infall, hellre i sociala medier än genom kongressen, och ser institutioner som hinder snarare än som skydd. Hans livsstil är inte heller konservativ, med sitt förgyllda prålande, sina gåvor från despoter och sin sammanblandning av familjens affärer med statens. Det är så härskare beter sig, inte presidenter i en republik.

Nationalism betyder att man värnar sin egen nation och därför respekterar andra nationers rätt att bestämma över sig själva. Trump talar om America First, men han har hotat att ta Grönland från Danmark och velat göra Kanada till en amerikansk delstat. Den som vill ha andra länders mark är inte nationalist. Han är imperialist.

Kriget mot Iran visar både vad Trump gjorde rätt och vad han gjorde fel. Det var nödvändigt att hindra regimen i Teheran från att skaffa kärnvapen. Men Trump förklarade aldrig för det amerikanska folket varför kriget måste föras, han förankrade det inte i kongressen, han vacklade i krigföringen och han har inte uppnått det han föresatte sig. Bensinpriset steg, kriget drog ut på tiden, och de som ville tro på saken fick allt svårare att försvara den.

Nu börjar de närmaste att överge honom. Vicepresident JD Vance har redan gått ut och lagt hela skulden på kriget mot Iran. Det är en bekväm förklaring för den som själv vill bli president 2028, men den är förenklad. Den bortser från tullarna, inflationen och allt annat som fällde partiet, och den gör ett nödvändigt krig till syndabock för en misslyckad regering.

Ändå vore ett offentligt inbördeskrig bland republikanerna det sämsta som kunde hända. Trump har kvar sitt veto, och demokraterna har inte tillräckligt många röster för att köra över det. Ingen av sidorna kan alltså få något gjort på egen hand. Trump säger själv att han kan samarbeta med demokraterna om mycket, inte minst om invandringen. Hakeem Jeffries, som blir talman i representanthuset, lovar att söka gemensam mark. Den nyvalde demokratiske senatorn Talarico medger till och med att Trump har skött gränsen mot Mexico bättre än sin företrädare.

Det är där republikanerna har sin chans. Ett parti som ägnar de kommande två åren åt att gräla offentligt om vem som bär skulden kommer att förlora även nästa val. Ett parti som visar att det kan samarbeta, leverera lägre kostnader och lyfta fram nya ansikten har möjligheter. Kandidater som Marco Rubio och Ron DeSantis, vars Florida stod emot den demokratiska vågen, finns redan i kulisserna.

Lärdomen gäller inte bara USA. Också i Europa finns högerpartier som gärna har lånat Trumps tonläge och metoder. Valet visar vart det leder. Väljarna ville ha lägre priser och ordning vid gränserna, men fick dessutom ett kaos de inte hade beställt. Konservatismen har aldrig handlat om att sätta sitt hopp till en enda stark man. Den handlar om att bygga ett samhälle där man inte behöver göra det.