Korn: Bäst för människor eller ideologisk lydnad?

Få frågor väcker sådan upprördhet som den om företeelser som skola, vård och omsorg ska drivas av det allmänna eller av privata aktörer. Dagens Nyheter har åkt till Lidköping, där den privata Raoul Wallenbergsskolan, som hittills enbart varit ett högstadium, nu också ska bli mellanstadium – mot kommunens vilja.

Allt färre barn föds i Sverige, vilket med minskande årskullar innebär att flera skolor får stängas. Men trots det kan den privata skolan expandera, vilket, enligt DN och de personer tidningen intervjuat, är upprörande.

I DN:s värld är alltså frågeställningen privat mot kommunalt. Borde det inte hellre handla fråga om valfrihet, om kvalitet, om elevernas bästa?

Vissa verksamheter gör sig bäst i statlig regi. Det är exempelvis ett allmänintresse att vi har ett fungerande järnvägsnät, oavsett om det går med vinst eller ej.

Det är inget fel på en väl fungerande stat. Men en av orsakerna till att så många verksamheter fungerar bättre i privat regi är att i ett vinstdrivande företag får en anställd som orsakar företaget förluster med största sannolikhet sparken, eller om det är företagets ägare som tagit ett felaktigt beslut svider förlusten djupt i den egna plånboken. Den kommunalt eller statligt anställde behöver inte ta samma ansvar.

Ekonomen Thomas Sowell ger ett fantastiskt exempel på detta. I Sydafrika på apartheidtiden ingick det i stadsplanerarnas ansvar att markera vilka bostadsområden som var avsedda för svarta och vilka som var avsedda för vita. I ett sådant område, avsett för vita, var en stor andel av invånarna trots det svarta. Vad berodde det på? Jo det fanns inte tillräcklig efterfrågan bland de vita att hyra lägenheter i området och hyresvärdarna bröt därför mot reglerna och hyrde ut dem till svarta, som var glada att få en lägenhet där.

Var stadsplanerarna större rasister än hyresvärdarna? Nej, vad det handlade om var givetvis att stadsplanerarna inte behövde ta ekonomiskt ansvar för sina beslut, men att hyresvärdarna – oavsett deras inställning till svarta och till apartheid – själva fick känna av ekonomiska avbräck.

Svåra och komplicerade sjukdomsfall kan ibland vårdas bäst av allmännyttan om det allmänna kan värdera ett människoliv högre än vinsten – vilket vi dock inte ska ta för givet att de gör. Men för enkla och vardagliga sjukvårdsfall är det tvärt om. När det handlar om volymer kan den privata vården vara effektivare och betydligt billigare. En höftledsoperation kostar enligt en rapport från Vårdföretagarna 104 000 kronor i regionerna Skåne och Västra Götaland. Men de privata vårdgivarna löser samma sak för 65 000.

Likaså är framfallsoperationer 22–44 procent billigare i privat vård, medan knäproteser är trettio procent billigare. Det handlar inte om sämre kvalitet, utan om effektivitet.

Men som Bulletin kunde avslöja i höstas finns ett uppenbart motstånd hos regionerna att köpa in privat vård. Regeringen tillsköt 1,1 miljarder kronor för att korta vårdköerna för enkla vardagsoperationer, men de ökade anslagen ledde inte till någon större skillnad. Branschorganisationen Vårdföretagarna menade att om en eller ett par regioner centralt hade upphandlat operationer hos de privata vårdbolagen hade de anslagna pengarna räckt till mycket mer.

För 1,1 miljard kan man exempelvis få 16 000 höftproteser. Men förslaget avfärdades av regeringens utredare. I stället delades pengarna ut till regionerna. Regeringsbeslutet sa uttryckligen att pengarna kunde användas till upphandling från privata vårdgivare, men i stället gick de första 497 miljonerna in i regionernas vanliga budget, med försvinnande liten förbättring. Regeringen konstaterade att ”data från Socialstyrelsens patientregister visar att antalet operationer ännu inte ökat i önskvärd utsträckning”.

För att förbättra resultatet villkorade regeringen anslaget för det andra halvåret 2025, 507,5 miljoner kronor, endast till operationer som innebar en ökning med antalet operationer som utfördes under motsvarande period 2022–2024.

Motviljan mot den privata vården handlar knappast om något annat än ideologi. Omsorg om den enskilde vårdtagaren spelar uppenbarligen mindre roll, precis som motviljan mot privata skolor inte handlar om förbättrad undervisning. Det finns en djupt rotad motvilja mot att enskilda människor tjänar pengar, en i grunden luthersk inställning i modern, sekulär dräkt. Det är staten mot individen, det allmänna mot det privata.

Det är det som New Yorks nye kommunistiske borgmästare Zohran Mamdani kallar ”kollektivismens värme”. Men det finns många som svettas i den kvalmiga värmen och föredrar individualismens svalkande kyla.