Det sägs att riksdagsmannen Jamal El-Haj (S) hade en väldig tur när han gick på en konferens som Hamas ordnade i Malmö. För det fick han bara ett litet nyp från partiledningen. Hade han däremot fiskat ål, som PM Nilsson gjorde, hade han givetvis fått avgå.

Jag tror inte på det där. Hade El-Haj fiskat ål hade det inte varit synd om honom, utan om ålarna. Då hade inte hans avgång krävts, utan i stället hade man hittat på en ursäkt för ålfisket.

Vi ser det hela tiden. De dubbla måttstockarna har blivit så vanliga att vi knappt tänker på dem längre. Det som är ytterst olämpligt för en är tillåtet för en annan. Malmö stadsbibliotek plockade 2014 bort barnböckerna med Lilla Hjärtat därför att de ansågs rasistiska, men samma bibliotek har som bekant Adolf Hitlers ”Mein Kampf” på sin arabiska avdelning. Den uppenbara användningen av dubbla måttstockar blev inte mindre i fredags, då Bulletin – som var den tidning som avslöjade nyheten om Mein Kampf – kontaktades av Sveriges Television i Malmö som försökte ärerädda stadsbiblioteket genom att hävda att det inte var Hitlers Mein Kampf, utan en annan bok. Ja det var en förkortad och kommenterad upplaga utgiven av en välkänd antisemit. Som om det gjorde skandalen mindre.

På den svenska avdelningen jagas alltså rasism med förstoringsglas, medan den uppenbara rasismen på den arabiska avdelningen tillåts.

Förstoringsglaset har också kommit till flitig användning i beskrivandet av Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln. Svenska Afrikakompaniets verksamhet med flera skepp som fraktade slavar från nuvarande Ghana till Västindien 1650–1658 och slaveriet på ön Saint-Barthélemy när den ägdes av Sverige i slutet av 1700-talet och fram till den sista slaven befriades 1847 ingår i skolundervisningen. Den förra regeringen gav Forum för levande historia i uppdrag att särskilt ta fram undervisningsmaterial om det.

Men att afrikanerna som skickades med fartygen över Atlanten förslavats av andra afrikaner, att vissa afrikanska folk bedrev regelrätta plundringståg i syfte att förslava grannfolken, att det förekom hövdingar som sålde sina egna undersåtar som slavar och att detta pågick långt efter att den transatlantiska slavhandeln upphört är saker som inte ingår i undervisningen. Att svenskar förslavades i Nordafrika nämns i undervisningsmaterialet helt kort. Det handlade om åtskilliga hundra svenskar, huvudsakligen sjömän på fartyg som kapades på Medelhavet. De nordafrikanska slavhandlarna gjorde också räder mot södra England, Färöarna och Island och rövade bort hela byars befolkning. Slavarna såldes på marknader i Nordafrika och spreds över Arabvärlden. Den svenska andelen slavar var liten, men det totala antalet slavar i Arabvärlden beräknas ha varit större än de som skickades över Atlanten. När förövarna inte är européer blir intresset dock påfallande lägre.

Man kan fråga sig vad dessa dubbla måttstockar beror på. Förklaringarna är flera. Man kan skylla på de ”kritiska studier” av skilda slag som blivit vanliga på universitet, där intersektionalitet är en variant. Andra skyller på marxistisk historiesyn. Gemensamt för alla dessa fenomen är besattheten i att identifiera förtryckare och förtryckta. Förtryckaren är skyldig till allt ont, medan den som ses som förtryckt förlåts allt. Den förtryckte är per definition god vad den än hittar på. Förtryckaren är ond, hur goda gärningar förtryckaren än gör.

Stina Wollters omtalade inlägg på sociala medier är ett praktexempel på detta. Israel ses som förtryckaren och antas därför själva vara skyldiga till Hamas pogrom den 7 oktober. Hamas är de förtryckta och deras uppenbara brutalitet och terror mot den egna befolkningen sopas därför under mattan. Halshuggna israeliska barn måste enligt denna logik alltså ha halshuggits av israelerna själva.

Det är ett väldigt ytligt och primitivt sätt att se på tillvaron. I verkligheten kan den som är förtryckt ena stunden vara förtryckare i nästa. Den som verkar privilegierad kan samtidigt vara god och den som inte är det kan mycket väl vara ond. Maktstrukturer mellan människor är ett mycket mer komplicerat spel än det enkla förtryckare och förtryckt. Att framställa sig själv som offer kan leda till en maktställning och i de fall som grupper framställs som offer kan de mäktigaste inom gruppen utnyttja detta till egen vinning.

Svarta människors liv spelar roll men Black lives matter blev snabbt en maktorganisation som fick miljontals dollar i bidrag, pengar som gick till ledarskapets lyxvillor och som inte gjorde någon som helst skillnad för de svarta som lever som George Floyd gjorde.

De många kändisar som på senaste tiden fällt mer eller mindre antisemitiska yttranden samtidigt som de försäkrar att de är antirasister och blir genuint förvånade över att någon kan tro något annat är drabbade av denna förenklade syn på förtryckare och förtryckt. De utgår från att antirasism enbart handlar om att stödja dem som det är synd om. Därför har de inga som helst problem med att ömka judar som mördades i Förintelsen. Men i det krig som nu pågår ser de judarna som förtryckarna eftersom de inte bryr sig om bakomliggande orsaker utan enbart blir upprörda över bilder av lidande i Gaza.

Man kan ha medlidande med de som drabbas av kriget i Gaza samtidigt som man inser att i ett större perspektiv handlar det om ett land som försvarar sig för att händelserna den sjunde oktober inte ska återupprepas. På samma sätt kan man se att det inte är fullt lika enkelt när det gäller vem som är förtryckare och vem som är förtryckt. Jamal El-Haj är riksdagsman och inte förtyckt och bör därför dömas efter samma måttstock som andra riksdagsmän. Arabisktalande är lika mycket värda men kan just därför avkrävas samma ansvar som andra besökare på Malmö stadsbibliotek. Slaveri är lika hemskt oavsett melaninhalten på slavens hud. Och döda barn är döda barn både i Gaza och i Israel.

De som dömer en grupp hårdare och en annan grupp mildare beroende på en mycket ytlig bild av vem som är förtryckare och vem som är förtryckt har alla det gemensamt att de egentligen ser ner på de som de anser vara förtryckta. De avkrävs inget ansvar. Filosofen Slavoj Žižek har uttryckt det elegant rörande de invandraungdomar som begår gruppvåldtäkter, något som medier och myndigheter försökt sopa under mattan:

– Inte ens när de begår avskyvärda handlingar tas ungdomarna på allvar.