Korn: Den vuxne i rummet
Genom att dra tillbaka kravet på ministerposter visar sig Jimmie Åkesson vara den vuxne i rummet. Nu blir det intressant att se om också Elisabeth Thand Ringqvist är vuxen eller om hon fortsätter att leka.
Politik är det möjligas konst. Det var Otto von Bismarck som 1867 kallade politiken läran om det möjliga. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har formulerat samma tanke på sitt eget sätt. I politiken finns inga lösningar, bara avvägningar. Den som väntar på det perfekta får vänta förgäves, och under tiden sker ingenting.
Jimmie Åkesson har förstått detta bättre än de flesta. Sverigedemokraterna har länge sett ministerposter som den naturliga följden av Tidösamarbetet. Nu överger partiet det kravet. SD är berett att tolerera Ulf Kristersson som statsminister i en borgerlig fyrpartiregering genom att avstå i statsministeromröstningen, och därefter gå i opposition.
Det är ett besked som kostar. Åkesson har i flera år krävt att SD:s storlek ska avspeglas i regeringen, och många av hans väljare har sett ministerposter som ett erkännande som partiet förtjänat. Att avstå från dem för att lösa upp ett låst läge är att sätta landets behov av en regering före partiets prestige.
– Jag har ett ansvar som ledare för ett av de stora partierna i riksdagen att ställa mig själv frågan vad jag kan bidra med för att dyrka upp det här låsta läget, säger han. Så talar en klok politiker.
Det finns förstås också partitaktik i beskedet. SD backade i valet för första gången, och Åkesson säger själv att samarbetet med Tidöpartierna gett partiet en högerprofil han vill bli av med. I opposition, utan avtal, blir SD en stark vågmästare som kan förhandla fråga för fråga. Men det gör inte beskedet mindre ansvarsfullt. Det är så avvägningar ser ut. Man ger upp något man vill ha för att få något annat som är viktigare.
Jämför det med hur andra har betett sig. Socialdemokraterna gav i valrörelsen intryck av att ha ett regeringsunderlag, men när rösterna räknats fanns inget sådant. Centerpartiet har dragit röda linjer som i praktiken stoppat varje regering som det går att räkna ihop i riksdagen. Det är politik som liknar barns lek. Åkesson är den som i stället frågar vad som faktiskt går att genomföra.
Centerpartiets främsta argument har hela tiden varit att partiet inte vill ge SD inflytande över regeringen. Men nu har SD dragit sig ur. En borgerlig regering med Kristersson som statsminister och Centerpartiet som ett av fyra parter skulle inte innehålla någon sverigedemokratisk minister och inte bygga på något avtal med SD.
Därmed ligger bollen hos Elisabeth Thand Ringqvist. Åkesson tror inte att Centern kommer att ändra sig, och han kan mycket väl ha rätt. Men om Centerpartiet nu tackar nej till att ingå i en borgerlig regering, när det skäl partiet själv angett har försvunnit, då har partiet visat något annat. Att politik för Centerpartiets del betyder något annat. För dem är då politik det löjligas konst.
