Facebook noscript imageKorn: Det verkliga hotet mot demokratin
Hoppa till innehållet

Korn: Det verkliga hotet mot demokratin

Doktor Mabuse skriver på sitt testamente och professor Baum uppfyller det. Scen ur Fritz Langs film ”Das Testament des dr Mabuse” 1933
Doktor Mabuse skriver på sitt testamente och professor Baum uppfyller det. Scen ur Fritz Langs film ”Das Testament des dr Mabuse” 1933

En sak efterfrågar människor mer än demokrati, nämligen trygghet och ordning. Tas det bort och kaos råder börjar allt fler efterfråga en stark ledare. Hotet mot demokratin kommer därför från dem som bryter ner bestående samhällsfunktioner. Det spelar ingen roll hur välmenande sådana försök än är.

Filmen ”Dr Mabuses Testamente” från 1933 är en klassiker i filmhistorien, regisserad av den legendariske Fritz Lang. Filmen förbjöds att visas i Tyskland av Goebbels propagandaministerium, eftersom den visade hur en grupp förbrytare genom målmedvetet arbete kan bryta ner hela samhället.

I de avsnitt ur Mabuses testamente som läses upp i filmen finns citat ur samtida nazistisk litteratur. Det Goebbels förbjöd påminde alltså påfallande väl om hur nazisterna själva kommit till makten. I ett samhälle där kaos råder, där rättssäkerheten är hotad och där orättvisorna är för stora längtar folk efter en stark ledare som kan återställa ordningen.

Detta är en gammal sanning. I oroliga tider minskar demokratin, eftersom de styrande måste ta till hårdare metoder för att kunna kontrollera samhället. I V-Dems senaste demokratirapport för 2026 lyfts exempelvis Storbritannien fram som ett land där demokratin avtar.

V-Dem tar i så de nästan spricker och när USA, Storbritannien och Italien framställs som länder där demokratin är hotad blir det löjligt. Det finns inga tecken på att demokratin är hotad i något av de länderna, men däremot finns tydliga tecken på att yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter minskar. Att det skulle innebära införande av diktatur är däremot helt gripet ur luften.

Regeringen Starmer i Storbritannien försöker så gott de kan förhindra det som ser ut att vara oundvikligt, att nästa brittiska premiärminister heter Nigel Farage och att hans Reform Party bildar regering. De förhalar lokala fyllnadsval, de försökte förbjuda folk att sätta upp brittiska flaggor tills de insåg att det inte gick att stoppa, de låter polisen arrestera folk på löpande band för kommentarer i sociala medier. Allt detta är ingrepp mot den liberala demokratin, men kommer Keir Starmer att utropa sig själv till diktator? Knappast.

Orsaken till Farages övertag i opinionen beror på Starmers oförmåga att stoppa den illegala invandringen, att göra något åt de groomande våldtäktsgängen och en mängd andra faktorer som alla kokar ner till samma sak, nämligen missnöje med det som för inte så längesedan var brittiska politikers önskedröm: det mångkulturella samhället.

Det finns de som menar att nationalism skulle vara ett hot mot demokratin. I själva verket är nationalismen demokratins förutsättning. Det är i och för sig sant att i många länder med nationalistiska regeringar tummar man exempelvis på mediers frihet. Men vi kan ju göra ett svenskt tankeexperiment. Om Tidölaget vinner höstens val och SD kommer in i regeringen kan vi nog räkna med – eller hoppas på – att rejäla inskränkningar kommer att drabba Public Service. SVT och SR kommer att få se stora förändringar. Detta kan man givetvis tolka som att ett nationalistiskt parti minskar yttrandefriheten, men eftersom dessa företag under årtionden fungerat som propagandacentraler för vänsterns narrativ – oavsett vad Daniel Suhonen och tankesmedjan Katalys än försöker påstå – blir bilden mera komplex. Det som kallas ”kulturkrig” är försvar och inte anfall.

Ett samhälle kräver en viss sammanhållning, gemensam identitet och framför allt lojalitet för att demokratin ska fungera. Det är när dessa ting löses upp som tecknen mot minskande demokrati uppstår. En sak hade nämligen både doktor Mabuse och doktor Goebbels rätt i, nämligen att när samhället knakar i fogarna efterfrågar människor ett starkare styre och är villiga att göra sig av med demokratin. Det är därför nationalismen är så viktig för demokratins bevarande. Och det Goebbels höll på med var trots namnet nationalsocialism inte nationalism, utan en häxbrygd av imperialism och rasism.

Ju yngre och skörare demokratin är, desto lättare faller den givetvis inför kraven på en hårdare ordning i oroliga tider. När nazismen infördes i Tyskland hade landet bara varit en modern demokrati med allmän rösträtt i ett årtionde. Men de demokratiska traditionerna, även om det inte handlade om allmän rösträtt och inte heller alltid om yttrandefrihet, går dock mycket längre tillbaka i Västvärlden.

Så gott som alla som försöker definiera vad Västvärlden handlar om brukar nämna demokratin. Det gör Douglas Murray i ”The War on the West” (2022), Roger Scruton i “The West and the Rest” (2002), Thomas Mann i “Europa Vakna!” (1938) och Aurel Kolnai i “The War against the West” (1938), för att nu bara ta ett antal exempel ur högen.

Det är också ett utmärkande kännetecken att de som hatar Västvärlden inte är särskilt intresserade av demokratins väl och ve. Aurel Kolnai identifierade nazismen som ett hat mot det den västerländska civilisationen står för. Hatet finns alltså inte bara i länder utanför Västvärlden, utan det är i allra högsta grad en del av Västvärlden. Och det hatet dog inte med nazismen, utan odlas i många så kallat progressiva grupper i dag, vars likhet med nazismen är påfallande för alla utom för dem.

Hotet mot demokratin är inte det samma som strängare lagar och straff. Det senare är i stället ett resultat av ett samhälle i upplösning, som kräver hårdare tag för att hållas samman. Om man verkligen vill undersöka hot mot demokratin bör man i stället studera olika gruppers inställning till den västerländska civilisationen. Eftersom demokratin är så starkt förknippad med den, är det hatarna av den västerländska civilisationen som utgör det verkliga hotet mot demokratin.

Men detta har många av de som älskar den västerländska civilisationen och demokratin så svårt att se. De vill gärna tro att det de älskar i själva verket är universella värden och vägrar ibland hårdnackat att inse att det som kännetecknar den liberala demokratin inte är något som finns överallt i världen, utan i de länder som kallas Västvärlden.

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.