Korn: Macron glömde offren för våld i islams namn

Som bekant råder kaos i Frankrike. Demonstrationer mot besparingar i skolan, höjda bränslepriser och andra höjda levnadskostnader övergick snart i upplopp, vandalisering och plundring. Huliganerna visar sitt stöd för skoleleverna genom att stjäla Louis Vitton-väskor, protesterar mot bränslepriserna med Hamas-flaggor och bränner ner historiska byggnader för att protestera mot de höjda levnadsomkostnaderna.

Eller också är det detta de inte gör. Våldet har sin egen tjusning och alldeles för många fåtöljradikala hejar på galenskaperna. I Sverige skriver Göran Greider att han ”beundrar demonstranterna för att de inte finner sig i maktens språk”. Som om det hela började med att polisen angrep demonstranterna.

Vi talar alltså om våldsamma upplopp från den sjuttonde oktober i Paris, Lyon, Marseille och andra städer. Bilar och soptunnor brann, butiker plundrades och regeringen tvingades införa utegångsförbud nattetid. Den 24 oktober demonstrerade enligt inrikesministeriet 410 000 människor runtom i landet, och över tusen greps.

Filosofen Bernard-Henri Lévy skriver som om det vore Göran Greider han besvarar. Idén om att demokratiska samhällen utövar ett osynligt, systematiskt våld som det är legitimt att besvara med upploppets synliga och direkta våld är en gammal tanke som fått nytt liv. Lévy tillskriver den ledande figurer i Jean-Luc Mélenchons parti La France Insoumise. Mélenchon själv säger sig stödja fredliga protester, men enligt Lévy har partiets företrädare talat om våld som ”ibland legitimt”.

Idén har en lång historia. Georges Sorel ställde i början av 1900-talet ett ”proletärt våld” med förment förnyande kraft mot den borgerliga staten. Jean-Paul Sartre framställde i sitt förord till Frantz Fanons ”Jordens fördömda” mordet på kolonisatören som svaret på kolonialsystemets förtryck. Jean Genet försvarade 1977 i Le Monde Baader-Meinhofligans terror som en nödvändighet i den antiimperialistiska kampen. Lévy trodde att idén hade begravts i uppgörelsen med fascismen, nazismen och kommunismen. Han hade fel.

Idén om detta motvåld bygger på två fel. För det första är det aldrig maktens centrum som drabbas av det, utan de mest utsatta. Polisen som tjänar 2 000 euro i månaden och går nattpass. Butiksägaren vars plundrade affär var hela hans kapital. Bilägaren som knappt hade råd med en tank bensin och nu ska ersätta en utbränd bil. Upploppet säger sig hämnas de förödmjukade men lägger rädsla och ruin till deras förödmjukelse.

Det andra felet är att våldet inte avskaffar förtrycket utan ger det skäl att hårdna. Sidenvävarnas uppror i Lyon 1834, junidagarna 1848 och Pariskommunen 1871 slutade alla i blodig repression. Och när upproret segrar blir den regim det föder nästan alltid värre än den det störtade. Våldet flyttar bara makten till andra och sämre händer.

Lévys slutsats är densamma som samhällskontraktets tänkare, från Hobbes till Rousseau, en gång drog. Den som avstår från att ta lagen i egna händer och överlåter monopolet på legitimt våld åt staten tar en risk, och därför måste staten ställas till svars för hur den använder sitt monopol. Men alternativet är djungeln, där människan blir som djur. Motsatsen till systemets våld är inte upploppets våld. Det är rättsstaten.

Sorel själv visar vart vägen leder. Våldsromantikern slutade som medgrundare av Cercle Proudhon tillsammans med unga anhängare av nationalisten Charles Maurras, i vad Lévy kallar Europas första rödbruna syntes. Ytterligheterna möts, och det är där inbördeskrig börjar. ”I dag milisgrupper i Frankrike. I morgon ett inbördeskrig mellan en lika upphetsad yttervänster och ytterhöger”, varnar Lévy.

Varningen fick en dyster bekräftelse den 23 oktober. I Trappes väster om Paris sköt en man från en bil mot förbipasserande, dödade en människa och skadade flera, bland dem en tolvårig flicka. Den gripne uppges vara högerextremist, och terroråklagaren utreder om offren valdes ut på grund av hudfärg eller religion. Visar det sig vara så ska dådet fördömas med full kraft. Ingen anständig människa försvarar det.

Men president Emmanuel Macron väntade inte på utredningen. Samma dag kallade han dådet en vändpunkt, eftersom det enligt honom var första gången ett terrordåd planerats för att döda franska medborgare och barn på grund av deras hudfärg eller religion.

Första gången? I Toulouse 2012 sköt Mohamed Merah ihjäl en rabbin och tre barn vid en judisk skola, det yngsta tre år gammalt. I januari 2015 mördades fyra judar i kosherbutiken Hyper Cacher, enbart för att de var judar. I juli 2016 skars halsen av fader Jacques Hamel vid altaret i hans egen kyrka. Och på Charlie Hebdos redaktion, på Bataclan, på strandpromenaden i Nice, utanför Samuel Patys skola och i Dominique Bernards skola i Arras dödades människor för vad de trodde, skrev eller lärde ut.

Dagen därpå backade Macron och medgav på X att Frankrike de senaste åren drabbats av attacker mot kristna för att de var kristna och mot judar för att de var judar. Men felsägningen avslöjade något. Det monopol på legitimt våld som Lévy försvarar vilar på ett löfte, att staten skyddar alla medborgare lika och sörjer alla offer lika. En president som rangordnar de döda, eller glömmer en del av dem, urholkar själva det förtroende som hindrar människor från att ta lagen i egna händer. Rättsstaten består inte bara av lagar och domstolar. Den är också ett minne. Ett land som inte minns sina döda kan inte lova de levande skydd.