Facebook noscript imageKorn: Mattias Karlssons öppna svenskhet är inte kravlös
Hoppa till innehållet

Korn: Mattias Karlssons öppna svenskhet är inte kravlös

Mattias Karlsson Skärmdump från Youtube
Mattias Karlsson Skärmdump från Youtube

Underliga är ödets vägar. 2018 kritiserade jag Mattias Karlsson för hans syn på svenskhet i en ganska uppmärksammad artikel. Vi behöver inte gå in på frågan om vem som ändrat åsikt eller om det är språkbruket som skiftat. Däremot kan jag konstatera att vi numera delar åsikt.

Men det sagt med vissa tydliga invändningar. Jag känner ganska många personer som kallar sig etnonationalister. När man diskuterar med dem blir det tydligt att de tar hänsyn till att etniciteten, i betydelsen blodsband, inte är allt, utan att kultur också spelar stor roll för svenskheten. De menar dock att Karlsson, Carl Eos och andra uttalade kritiker av etnonationalism förbiser betydelsen av att Sverige bebos av en majoritet svenskar, att människor med annan bakgrund kan bli en del av det svenska, men bara så länge de inte blir så många att svenskheten suddas ut.

Allt det där är jag övertygad om att etnonationalisternas kritiker håller med om. De betonar inte den delen lika tydligt, helt enkelt därför att man i en diskussion framhåller det som skiljer en åt, inte det man är enig om.

I vissa andra länder är dock etnonationalister uttalade rasister. I USA framhåller en del av dem den vita hudfärgen och exkluderar därmed USA:s svarta, trots att de svarta i många fall härstammar från människor som bodde i Amerika långt innan många av de vitas förfäder kommit dit. Den transatlantiska slavhandeln började ju redan på 1500-talet och alla vita amerikaners förfäder var faktiskt inte med på Mayflower, utan invandrade först mycket senare.

Av det skälet har jag i olika sammanhang genom åren hävdat att etnonationalism – alltså i dess uttalade blodsbandsform, inte i den svenska versionen – är en omöjlighet. Nationalism enar folk inom en nation och överbryggar det som skiljer dem åt, vare sig det är klasskillnader, hudfärg eller till och med språk. Den tydliga schweiziska nationalkänslan är ett exempel på hur även språkbarriärer kan övervinnas därför att det finns något annat som förenar – i Schweiz fall den särpräglade alpkulturen och gemensamma historien.

När man läser inlägg i sociala medier från de senaste veckornas debatt är det inte svårt att se att etnonationalister av blodsbandssorten, med rasistiska inslag, också finns i Sverige. Varför människor som alldeles uppenbarligen inte delar dessa människors syn vill sätta samma etikett på sig själva övergår mitt förstånd, men det är ju deras val och personligen tycker jag att retoriken blivit väl hård från båda hållen.

Mattias Karlsson och Carl Eos samt i vissa fall även Henrik Vinge och Jimmie Åkesson utpekas av en synnerligen skränig internetmobb som ”folkförrädare” och ”globalister”. Att de i årtionden – länge i en iskall motvind – kämpade för minskad invandring och en svensk nationalism när denna ansågs farlig, är bortglömt. De påstås av anonyma nättroll vara raka motsatsen till allt det de kämpat för.

Och självklart kommer från detta håll, som Amen i kyrkan, jämförelser med judar och Israel. Dessa sägs nämligen vara etnonationalister. Verkligen? Det man syftar på är givetvis Israels ”law of return” som ger judar från hela världen rätt att söka medborgarskap i Israel. Men påståendet om att bara dessa får medborgarskap är felaktigt. Andra som bor i landet får det också, däribland de 20 procent araber vars röster just nu kan avgöra det senaste valet i landet.

The law of return är speciell, men att en stat tar hänsyn till en viss etnicitet är faktiskt inte unikt för Israel. Tyskland tillämpar samma regel mot så kallade Volksdeutsche, tysktalande minoriteter i Östeuropa. De blir tyska medborgare snabbt och enkelt. Och även Sverige har använt samma regel mot ukrainasvenskarna i Gammalsvenskby och låter ättlingar till utvandrade svenskar i Sydamerika behålla sina svenska medborgarskap trots att de inte bott i Sverige på många generationer.

Och vem är jude? Den som är född av en judisk mor eller den som har konverterat till judendom är det enligt den judiska lagen, halachan. Även om fadern är av helt annan bakgrund räknas barnen som judar så länge modern är det. Många framstående judar har varit konvertiter eller ättlingar till konvertiter. Min mor är det. Det gör inte mig mindre judisk.

Min mormors mor kom från en släkt av storbönder i norra Bohuslän, det gamla Viken, och släkten kan spåras tillbaka till 1500-talet. Chansen att jag därmed är vikingaättling är stor. Om mina judiska och fornnordiska DNAn därmed utkämpar en kamp i mitt inre, så är det inget jag någonsin känt av.

Det är inte lätt att konvertera till judendom. Man måste lära sig mycket och även praktisera det för att godkännas av ett rabbinat. Det påminner med andra ord om Mattias Karlssons och de andras tal om kulturell och öppen svenskhet; det går att bli svensk, men höga krav ställs. Att Karlsson skulle ansluta sig till det miljöpartistiska struntpratet om att alla som åker tunnelbana i Stockholm blir svenskar, är förtal och inget annat.

Men det finns folkgrupper som man inte kan bli en del av. Bara ättlingar till adeln kan bli adel. Bara personer födda av samiska föräldrar kan bli samer. På samma sätt är det med klaner. En svensk som flyttar till ett klansamhälle kan omöjligen bli en del av det samhället, därför att det är blodsbanden som är bestämmande. Att det inte är så i Sverige beror på att de svenska klanerna upplöstes redan under den tidiga medeltiden. Klanens gemenskap ersattes av byn, socknen, häradet och landskapet.

Nästa steg i den utvecklingen är nationen, att alla människor inom en nation känner gemenskap och identitet på grund av gemensam kultur, historia och ursprung. Nationen ersatte byn, häradet och landskapet och därmed blev det viktigt att veta vem som var svensk. Den gamla svenska stadslagen föreskrev att den var svensk som ”war födder aff Swenskom Fadher å hwat Moderen war Swensk eller Thydsk”. Svenskheten ärvdes alltså på fädernet, oavsett vem modern var. Men om en svensk bosatte sig i ett annat land upphörde vederbörande att räknas som svensk och tvingades sälja all fast egendom i Sverige.

Redan på medeltiden berodde alltså svenskheten på en kombination av etnicitet och kultur. Så är det fortfarande. Att påpeka det är verkligen inte samma sak som att vilja avskaffa svenskheten. Och det är alldeles uppenbart att det inte är det som Mattias Karlsson vill.

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.