Korn: Nationalister som talar förbi varandra

I filmen ”Jönssonligan får guldfeber” (1984) finns en dialog mellan Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson och Dynamit-Harrys sambo Doris. Doris talar om det vackra Sverige och Sickan svarar med Sveriges nackdelar:

– Ett minne av Sverige med våra vackra insjöar.

– Med våra fula förorter.

– Midsommarafton

– Minusgrader

– Kräftor

– Kronofogden

– Silvia

– Hon är ju tyska!

– Nej det var det fräckaste! Hur kan du säga så?

Är det fräckt att påpeka att drottningen är född i Tyskland? Det är ju ett faktum. Men är det fräckt att kalla henne tyska efter att hon bott många år i Sverige som drottning?

Frågan blir berättigad efter de senaste dagarnas intensiva debatt mellan nationalister av skilda kulörer rörande frågan vem som är svensk. Men det är en egendomlig debatt, därför att alla verkar säga nästan exakt samma sak, samtidigt som de beskyller motståndarna för saker dessa inte har sagt.

Carl Eos, som menar att nationalism i första hand handlar om kultur, anklagar etnonationalister för att bortse från kulturen och bara se nationen som en form av biologi, blodsband och DNA. Etnonationalister har besvarat detta angrepp. Andreas Feymark och Petter Brolin har gjort det i Bulletin. Brolin har dessutom skrivit många inlägg i sociala medier. Feymark skriver att Eos reducerar ”etnicitet till biologi, trots att det också handlar om gemensam kultur och historia”. Brolin skriver på Facebook några väl valda ord som det finns anledning att citera ett långt stycke från:

”Det finns ingen i debatten som påstår att svenskhet handlar om särskilda svenska gener som har skapats som kraftigt skiljer sig från andra gener.

Med arv syftar vi på att den svenskhet som finns har kommit till stånd genom att människor har bott och levt på den här landmassan och fött barn som har bott och levt här och fött barn osv. Det finns en ärftlig aspekt som både har med kultur och gener att göra.

Den har i liten utsträckning selekterat ut vissa gener som typiska för vårt område som gör att vi normalt skiljer oss från spanjorer och ännu mer från somalier, men framförallt är vi, de facto, ättlingar till de personer som har varit våra förfäder och bott på den här landmassan tidigare.

Det gör oss inte bättre eller mer värda än andra, men det är ett faktum att den processen har skapat det vi idag menar med svenskhet.”

Så långt Brolin. Jämför det med Eos:

”Svenskhet är en kulturell gemenskap som sträcker sig över generationer. Vem som uppfattas som svensk kan inte beslutas vid möten eller regleras i lag. Det tar tid. Ibland längre tid än vad en enskild person har på sig. Det krävs generationsskiften.”

Den ene lägger vikten vid kulturen, den andre vid etnicitet och gemensamt arv över generationer. Men i princip säger de samma sak. Så man kan verkligen fråga sig varför de bråkar, varför de använder så hårda ord mot varandra.

Att människor lägger in olika betydelser i ord, är vanligt. Etnicitet betyder en sak för någon, annat för en annan. Samma sak gäller nationalism. Vad vi ser här är att svenska etnonationalister räknar med kulturen och familjen. Det är sympatiskt. En sådan etnonationalism finns det ingen anledning att kritisera för blodsmystik. Men så ser det inte ut överallt. I Storbritannien intervjuades nyligen Rupert Lowe, partiledare för Restore Britain, av programledaren Nick Robinson. Han fick frågan om kung Charles är brittisk. Lowe svarade att det finns ”olika tolkningar” och att man ska undvika att ”ägna sig åt hårklyverier”. När Robinson upprepade frågan svarade Lowe med att tala om annat.

Orsaken till att Lowe inte kan svara på frågan om Storbritanniens kung är brittisk beror på att han inte vill stöta sig med sitt partis etnonationalister. De hävdar nämligen att bara personer vars båda föräldrar är födda i Storbritannien kan räknas som britter. Kungens far, prins Philip, var född i Grekland med dansk mor, så han kan inte räknas. Inte heller den person som Lowe själv kallat ”den störste britt som levat”, Winston Churchill, kan räknas, eftersom hans mor var amerikanska.

Det finns alltså människor som är så trångsynta och det är givetvis hedrande för svenska etnonationalister att de inte är det. Myror och bin bygger samhällen enbart utifrån blodsband. Apor sliter bokstavligen apor från andra grupper i stycken när de möts. Vi människor är annorlunda. Det är ett tecken på mänsklighet att vi tar hänsyn till naturalisering, att man kan inkludera den med främmande ursprung in i en grupp. Men samtidigt är det att bortse från den mänskliga naturen att inbilla sig att alla accepteras utan att höga krav ställs. Aldrig någonsin i historien har människor trott det, utom bland vår tids västerländska eliter.

Det finns flera orsaker till vår tids blindhet för att när människor från skilda etniciteter och kulturer blandas uppstår problem. ”Vi såg det inte komma” sa Stefan Löfven och frågan är varför de inte såg det komma. Det saknades knappast varningssignaler och inte heller människor som varnade.

Men de som vägrade se det komma har all anledning att glädjas nu, när de som såg det komma grälar med varandra. Missförstånden, medvetna eller omedvetna haglar. Petter Brolin kallar i ett annat inlägg Carl Eos, Mattias Karlsson och Henrik Vinge för ”woke”. Men woke innebär bland annat en besatthet av frågor kring ras, hudfärg och ursprung och Brolin har en poäng när han i ett annat inlägg talar om att sådant tal är tillåtet för alla utom för svenskar. Men de som kallar etnonationalismen – åtminstone i dess brittiska och amerikanska former – för högerwokeism har av detta skäl också en poäng.

Att svenskhet är svår att definiera, kan ta sig en mängd olika uttryck och att den förändras över tid, innebär inte att allt kan bli svenskhet. Utländska influenser tas upp och blir en del av en inhemsk kultur om något i det utländska tilltalar människor som lever i kulturen. Men folk som inte begriper detta tror att utländska influenser är ett bevis för att svensk kultur ”egentligen” inte finns.

Ta som exempel alla ritualer kring kaffedrickande som blivit en så viktig del av svenska traditioner, från sju sorters kakor, kafferep, dricka på fat och dricka på bit, elvakaffe till vår tids lattedrickande. Sådant är praktexempel på hur utländska influenser omformas och blir en del av det svenska kulturarvet. Men det innebär inte att alla utländska influenser automatiskt blir en del av det svenska. De flesta blir det inte alls.

Diskussionen handlar egentligen om den eviga gamla tvistefrågan, vad som är viktigast; arv eller miljö. Brolin skriver i Bulletin att båda är viktiga. Jag har svårt att tro att Henrik Vinge eller Carl Eos skulle motsätta sig det. Att Mattias Karlsson inte skulle motsätta sig det vet jag, eftersom jag diskuterat den frågan med honom.

De båda sidorna är i stort sett eniga, men samtidigt är det inte svårt att förstå varför de grälar. Anklagelserna om rasism gör att många inom SD vill framhålla kulturens betydelse och föra diskussionen bort från sådant som kan tolkas som rasism. Andra är så innerligt trötta på förnekelsen av att arv spelar någon som helst roll, att de gärna vill betona det.

Arvet innebär att ett barn har ett utseende som påminner om föräldrarnas. Men den som är uppvuxen i Värmland talar värmländska, oavsett varifrån föräldrarna kommit. Det ena är arv, det andra miljö. Båda sakerna är viktiga. Winston Churchill var en brittisk statsman även om hans mor var amerikanska. Och Silvia är svensk drottning även om hon är tyska från början.

Bekanta är Carl Jonas Love Almqvists längtansfulla ord om Sverige, som han skrev när han gått i landsflykt och längtade hem:

Hvem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken

Af krusbär och af stora, söta stickelbär

Och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!

Sjelv pomeranser

Jag föga anser.

Hvad bjuder oss uppriktigt Afrika?

Hvad visa kan Amerika?

Hvad Asien, hvad allt Europa?

Jag trotsar öppet alltihopa

Men Skandinavien – det är alladar!

Blott Sverge svenska krusbär har.