Korn: Sverige stannar inte utan invandring

Therese Svanström är ordförande för Tjänstemännens Centralorganisation, TCO och som sådan har hon givetvis all rätt i världen att tycka att fackförbunden borde vara inkluderade när statsminister Ulf Kristersson talar om en tillväxtpakt för Sverige. Det är hennes jobb att tycka det.

Men hon gör det genom att i en debattartikel i Expressen stapla floskler på varandra som inte hänger ihop. En del har använts till leda under årtionden och blivit gamla och utslitna. De var aldrig sanna, men med den tilltagande åldern är det lättare att se det än när de var nya och fräscha.

”Svensk arbetsmarknad fungerar inte en dag utan människor som är utrikes födda”, heter det bland annat. Den floskeln är verkligen gammal och sliten vid det här laget. Många invandrare i Sverige gör en fantastisk insats och berikar verkligen landet. Andra gör det inte. Men kritiken är inte riktad mot hyggliga och laglydiga invandrare, utan mot själva påståendet, som upprepats till leda, att vi inte skulle kunna klara oss utan dem.

Hur klarar sig Island? Har Polen gått under? Hur kan det komma sig att Lettland fungerar? Länder i vår närhet som haft minimal invandring har inte hamnat i totalt kaos på grund av invandringsbrist.

Påståendet om att Sverige skulle stanna utan invandring såg sin glans på 1990-talet, när det var många som predikade de öppna gränsernas evangelium. Vid samma tid predikades också den fria marknadens evangelium, men ingen tycks ha dragit slutsatsen att den fria marknaden löser frågan om arbetskraftstillgång genom höjda löner. Vad man eftersträvade var låga löner, vilket ordnades genom ett överflöd på arbetskraft genom invandring. Att ett fackförbund inte inser den kopplingen och därför är motståndare till den fria invandringens evangelium är onekligen ett mysterium.

Egentligen är öppna gränser en utmärkt idé. Men bara om all form av välfärd nekas invandrarna. Då skulle det fungera med öppna gränser. På 1800-talet hade Sverige det, och det ledde till en liten rännil av företagsamma invandrare, varav många startade företag som verkligen berikat Sverige.

Men vi lever i ett välfärdsland och vi vill att välfärden ska omfatta alla som har rätt att bo i landet. Då fungerar inte fri invandring. Även om de flesta som kommer är hyggliga medmänniskor innebär stor invandring också organiserad brottslighet, sexuella övergrepp och välfärdssvindlerier. Vill vi ha det? Den frågan ställer inte de invandringsvurmande politikerna, eftersom de vet svaret.

”Vad är det som får ett samhälle att hålla ihop när det verkligen prövas? Den frågan är mer akut än på länge”, säger Svanström. Det är det lätt att hålla med om. Men lite svårare är det att hålla med om hennes lösning på detta problem: Att alla ska ha ett jobb att gå till. Detta glömmer politiker från höger till vänster, säger Svanström ”trots att ett eget arbete innebär trygghet, delaktighet och framtidstro och är en av demokratins viktigaste grundpelare”.

Arbetets förenande kraft är en utmärkt idé – för ett land präglat av den lutherska arbetsetiken. Man ser arbetet som det viktigaste, det som definierar människan, det som ger oss vår identitet. Att ordet yrke hänger samman med verbet att yrka på något visar detta tydligt. Yrket ger människan pondus att yrka på något. Ännu tydligare är detta på Martin Luthers tyska, där ordet för yrke, ”beruf” också betyder kallelse.

Men människor kan ha andra identiteter. Också skötsamma och hårt arbetande invandrare från länder där ens identitet bestäms av ens religion eller klan blir inte automatiskt integrerade av att arbeta. Deras jag är inte beroende av arbetet.

Att göra rätt för sig, att inte ligga andra till last, att inte sko sig på det allmännas bekostnad, är självklarheter som inpräglats i svenskars sinnen under århundraden. Det handlar lika mycket om ens jag, ens identitet, som rädsla för att bli påkommen. När någon upptäcks med händerna i syltburken blir vi med rätta upprörda. Politiker och andra som utnyttjar sin ställning för att berika sig själva ses med stort förakt.

Men i många andra länder, också välfungerande sådana i Europa, ses detta på ett helt annat sätt. Uppenbar korruption, som att den belgiske kommunikationsministern beslöt att alla motorvägar i landet skulle ha belysning och beställde lampposterna från sin svågers fabrik, ses med jämnmod. Den franske politikern som köpte ett ruckel som senare, som av en händelse, upptäcktes vara så historiskt värdefullt att politikern fick statligt bidrag för att reparera det, ses som bevis för att om politikern är så fiffig med sin privatekonomi är han säkert lämpad att också sköta statens.

Bulletins tidigare krönikör Per Brinkemo har skrivit om detta många gånger. Utan förståelse för hur staten fungerar, men med lojalitet mot den egna klanen, ses välfärdssvindel som en självklar sak som det vore i det närmaste syndigt att inte utnyttja.

Att arbete åt alla skulle vara en universallösning som får invandrare att känna sig välkomna och integrerade i Sverige och som skulle leda till en så stark lojalitet att bidragsskojerier upphör, samhället håller samman och ungdomen vill försvara Sverige är en from förhoppning, men den är totalt verklighetsfrämmande.

Små grupper av invandrare assimileras förhållandevis snabbt in i majoritetssamhället, också i avseende på värderingar och identitet. Men när grupperna blir så stora att de kan bilda enklaver i samhället fungerar inte det längre. Storleken spelar roll, i många avseenden.