Korn: Tidö chanslösa mot bebisar och 95-åringar

Svenskhet diskuteras fram och tillbaka och definieras på en mängd olika vis, men ändå fortsätter så många att vara lika blinda för svenskhet som de alltid varit. Den som försökt känna svenskheten på pulsen borde veta att förbarmandet om lidande människor är grundmurat. Därför spelar det ingen roll vilket fusk och vilka tjuvknep som använts för att en kvinna som nu är 95 år bott olovligt i Sverige i många år. Vill man förlora ett val utvisar man henne. Vill man vinna valet bör man vara bestämd, men med ett mänskligt ansikte.
En gång i tiden var den svenska statens nypor hårda. Stockholms polischef vid förra sekelskiftet gick exempelvis alltid beväpnad med en knölpåk som han svingade mot ”busar” som han mötte på sin väg. Hans nutida efterträdade hade inte blivit långvarig på sin post med sådana metoder.
Det moderna Sverige är ett land där omsorg och förbarmande om den svage är grundmurat. Det är inte mer än hundra år sedan det var tillåtet för arbetsgivare att prygla sina anställda, men det moderna Sverige präglas av fredligt samförstånd, där vi följer gemensamma överenskommelser, där fredliga lösningar premieras och där man riskerar att mista allt om man tar till de gamla hårda nyporna. Svensken ställer sig reflexmässigt på den svages sida, också när det finns goda skäl att ifrågasätta detta.
Trots mängder av indicier om människohandel och annat utnyttjande, trots att de inte har rätt att vistas i Sverige i mer än tre månader och trots sanitära olägenheter när de sover och uträttar sina behov på offentliga platser, har Sverige under årtionden inte kunnat göra något åt tiggande romer från Rumänien och Bulgarien. Vi ömkar om den svage, vilket människor som med rätt eller orätt uppfattas som svaga för längesedan insett och utnyttjat.
Det är därför den svenska staten inte kan lösa problemet med illegal invandring och kriminalitet i invandringens spår. Problemet är illegala invandrare, kriminalitet, bidragsberoende och i hög grad bidragssvindel. Men när reglerna skärps drabbar det inte dem som lever utanför samhället, utan de som lever i samhället. Man kommer inte åt de illegala, utan de legala.
Resultatet blir tidningsartiklar om spädbarn och åldringar som ska utvisas. Och ingen svensk regering kan vinna en kamp mot en bebis eller en 95-åring. Sådana uppenbara exempel på svaga människor väcker i stället instinkten om förbarmande. Man kan bara mista väljarstöd och förlora regeringsmakten om man ger sig på spädbarn och åldringar.
Att både bebisen eller 95-åringen förmodligen kan räkna med att få stanna spelar ingen roll. Här handlar det om kampen om väljarstöd. Och den står för närvarande inte mellan Tidöpartierna och den splittrade rödgröna sörjan, där Magdalena Andersson på alla sätt försöker befria sig från sina tänkta samarbetspartners. Den står mellan regeringen och medierna. Och medierna har lång erfarenhet av att spela på svenskarnas känslor.
En för hård politik riskerar att skapa en så kraftig opinion mot regeringen att den förlorar valet i höst. En mjukare politik är därför nödvändig för Sveriges bästa, eftersom alternativet är mycket sämre.
Mängder av opinionsmätningar har visat att det svenska folket hela tiden har haft en mycket mer negativ syn på invandring än vad politikerna haft. I årtionden var dock andra frågor viktigare för den breda allmänheten. Valen avgjordes av frågor som kärnkraft, pensionssystem, arbetsmarknadstrygghet, vårdfrågor och liknande. Men ju mer invandringen ökade och desto sämre integrationen fungerade fick det parti som förordade stramare invandringspolitik – läs Sverigedemokraterna – allt större väljarstöd. Partiet hade i dag varit ännu större om inte flera andra partier upphört med den självpåtagna dövheten och börjat lyssna på väljarnas åsikter. Några av dem har lagt om politiken, andra har nöjt sig med att lägga om retoriken.
Sverige har alltså blivit tuffare, men tuffheten har en gräns. Det infantila draget, den medvetna barnsligheten, går hem i stora grupper. Man talar om att sätta barn i fängelse, som om detta vore ett självändamål, som om vi hade regeringspartier som av sadistiska böjelser letar reda på barn de kan spärra in i fängelse. Att det är ett nödvändigt ont när trettonåringar mördar och att fängelserna inte är vanliga anstalter där barnen blandas med vuxna kriminella, förtigs.
Som barnslighetens främsta flaggskepp kvalar onekligen Dagens Nyheter in. Dagen efter att en syrienfödd 22-årig immigrant dömts till ynkliga ett års fängelse för att sadistiskt ha filmat när han förödmjukat och hotat gamla människor som han skulle vårda, hade tidningen en förstasida där det över rubriken ”Minskad invandring krockar med vårdens personalbehov” syns ett foto av en gammal kvinna som kärleksfullt dricker kaffe tillsammans med en ung manlig invandrad vårdare. Kvinnan ler och håller mannens hand. Han ler tillbaka.
Bilden har en närmast erotisk laddning. Den är förljugen så det skriker om det. När har vårdpersonalen tid att sitta och dricka kaffe med de gamla? Det är den allmänna invändningen mot bilden. Men den allvarligare är givetvis att när det pågår en formlig epidemi av sexuella övergrepp utförda främst av invandrade män mot äldre kvinnor i hemtjänsten blir bilden ett stort hån.
Den 22-årige syriern arbetade inte av en tillfällighet i vården i Örebro. När hemtjänsten anställer utlandsfödda män under 22 år utgår nämligen maximalt statsbidrag. Den minskade invandringen krockar inte alls med vårdens personalbehov. Den bereder i stället större plats för att svenskfödda ska kunna få de jobb som utlandsfödda nu får tack vare subventioner.
Att sätta stopp för fortsatt stor invandring, för fortsatt utdelande av medborgarskap och att verka för en rejäl omstöpning av Migrationsverket – helst total nedläggning av myndigheten och sedan försiktig nyanställning i ett nytt verk – är vägar framåt som går att genomföra.
Frivillig utvandring är en annan metod som fungerar. När Tidöregeringen tillträdde ökade utvandringen från Sverige kraftigt och har fortsatt att öka. Ungefär två tredjedelar av de utvandrade är födda utomlands.
För övrigt måste utvisningar handla om människor som uppehåller sig olagligt i Sverige, människor som lever på bidrag och människor som begår brott. Men för att få tag i dem krävs mer arbete än strängare regler. Nuvarande regelsystem räcker gott och väl – om det används. När utvisningarna i stället drabbar skötsamma människor blir reaktionen kraftig. Och det har inte Tidöpartierna råd med om de vill vinna valet.
För många är det frustrerande att så många svenskar föredrar förbarmandet mot främlingar före beskyddandet av den egna nationen. Men det är det som kännetecknar Sverige, att människor har förbarmande. När förbarmandet riktas mot främmande samtidigt som man glömmer de egna får förbarmandet oönskade politiska konsekvenser. Där gäller det att hålla huvudet kallt, att minnas att svenskar också är värda förbarmande och att hur behjärtansvärt det än är att agera som världens samvete, är det ett självskadebeteende för ett litet land.
Samtidigt måste man minnas att förbarmandet är en del av den svenskhet som gör Sverige svenskt. Och vill man vinna ett val i Sverige måste man visa både bestämdhet och ett mänskligt ansikte.