Korn: Tyvärr behövs Dumpen

I Sverige kan det vara straffbart att tala sanning. Det fick den man på Ekerö erfara som i en Facebookgrupp spred en varning för Robin Andersson, som han då kallade sig.

Andersson, som numera kallar sig Vilma, hade 2019 på Ekerö försökt kidnappa en tioårig flicka, men flickan lyckades smita och kalla på hjälp. Robin dömdes samma år till fängelse i två år och fyra månader. Polisen hade funnit 42 584 barnpornografiska bilder i hans dator men också tretton bilder på kvinnolik.

När Andersson återvände hem till Ekerö efter att ha avtjänat fängelsestraffet spreds ett flygblad som varnade för honom. ”Dömd pedofil - fantiserar om mord och att kidnappa barn. Lär er känna igen detta ansikte. Ta inga risker” stod det bland annat. En person tog ett foto av flygbladet och postade det i en sluten Facebookgrupp för Ekeröbor.

Men också Andersson var medlem i den gruppen under falskt namn. Han polisanmälde mannen, som dömdes till 5000 kronor i böter och att betala 15 000 kronor i skadestånd till Andersson, eftersom han enligt domen ”pekas ut som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt”. Som om detta inte räckte skulle han betala ränta på skadeståndet från dagen i augusti 2021 då Andersson lämnat in polisanmälan tills betalning skett. Eftersom domen föll först 2023 hade den taxametern stått och tickat i två år redan.

Domen är intressant, eftersom den utreder juridiken i ett fall som detta:

”Av 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken framgår att den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter.”

Enkelt som en plätt, eller hur? Men det finns en ingrediens som krånglar till det. I det andra stycket av samma lagtext slås det nämligen fast att om den som uttalar sig är skyldig att göra det, eller om det ”annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgiften, ska det inte dömas till ansvar om hen visar att uppgiften var sann eller att hen hade skälig grund för den”.

Lagen säger med andra ord att om uppgifterna i förtalet är sanna behöver det inte vara brottsligt att sprida dem, om det finns ”skälig grund” för att göra det. Frågan handlar med andra ord om det kan anses rimligt att varna för en man som försökt kidnappa en tioårig flicka och som av materialet i sin dator att döma har stor chans att vilja göra samma sak igen.

Men tingsrätten gjorde en annan bedömning. De menar i domen att det inte spelar någon roll om uppgifterna är sanna eller ej:

”Tingsrätten ska alltså i den situationen inte pröva om den tilltalades uppgifter var sanna eller om hen haft skälig grund för dem. Förtalsbrott kan alltså vara begånget oberoende av om beskyllningen är sann eller inte.”

Det är uppenbart att den dömde mannen ville varna invånarna på Ekerö för Andersson, som enligt domen var en person alla kände. Med den kunskap vi nu har, när Andersson är häktad för att ha mördat och styckat en 25-årig kvinna i Rönninge, framstår domen som grotesk. Den dömde mannen hade verkligen ”skälig grund” för att varna för Andersson.

Fallet påminner om domen som nyligen avkunnades i Göteborgs Tingsrätt mot sajten Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson. Fallet väckte uppmärksamhet när Jimmie Åkesson offentliggjorde att han redan swishat en delsumma privat till Dumpen och att Sverigedemokraterna skulle betala hela beloppet Nilsson dömts att betala, det vill säga böter, skadestånd och rättegångskostnader.

Åkessons agerande kritiserades bland annat av före detta justitieministern Thomas Bodström (S) samt advokaten Hanna Larsson Rampe, som hävdade att det är ett brott mot grundlagen för en riksdagsledamot att lägga sig i enskilda rättsliga fall. Som Bulletin redan visat i flera artiklar håller inte den argumentationen. Att betala någons böter är inte att lägga sig i ett enskilt rättsfall. Det som är förbjudet är om en myndighet skulle lägga sig i ett enskilt rättsfall. Och som myndighet räknas hela Riksdagen, dock inte en enskild riksdagsledamot eller ett parti.

Det har hänt förut att någon betalat en annans böter. Exempelvis erbjöd sig SVT att betala rättegångskostnader för journalisten Fredrik Önnevall 2017 när han dömdes för flyktingsmuggling.

I en väl fungerande rättsstat hade en organisation som Dumpen inte behövt hänga ut pedofiler på nätet. Det borde ha kunnat räcka med att de polisanmälde den person de hittat, som kommit till ett möte i tron om att nu skulle chansen finnas att kunna våldta ett barn.

Men i Sverige godtas inte uppsåt till brott, om det framprovocerats. Därför skulle inget hända med en sådan polisanmälan och den som velat våldta ett barn hade utan vidare kunnat fortsätta sin jakt. Även om brott hade kunnat påvisas hade risken ändå varit stor att ärendet lagts ner. Det händer som bekant ständigt med polisanmälningar i dagens Sverige, att de skrivs av ”i brist på bevis” trots att bevisen ofta är solklara. Brist på resurser eller brist på vilja hade varit en rättvisare beskrivning.

Den svenska offentliga sektorns samlade intäkter är över 3000 miljarder kronor, och Polisens budget är nästan 50 miljarder kronor. Dumpens omsättning är ett par tre miljoner kronor, främst i frivilliga donationer.

Dumpens resurser är således 0,005% så stora som Polisens, men har avslöjat åtskilliga aktiva pedofiler som rättsväsendet missat, och därmed räddat åtskilliga barn.

Dumpens uthängningar hade inte behövts om rättsväsendet tillförde säg 0,1% av sin budget för att jaga, utreda och fälla pedofiler. Att detta inte görs är ett exempel på ett misslyckande, där media, advokatsamfundet och aktivistiska kriminologer med hjärtat till vänster kampanjar mot den kriminalpolitik som skulle göra Dumpen onödig.

Våldsmonopolet tillhör staten och ett samhälle där privatpersoner tar våldet i egna händer är ett farligt samhälle. Men samtidigt bygger faktiskt den svenska samhällsmodellen på att människor ingriper för att förhindra brott. Vi förväntas ingripa om vi ser någon som misshandlas, om vi ser att tjuvar bryter sig in i grannens hus när de är bortresta. På samma sätt är företag fria att erbjuda brottsförebyggande produkter, som larm, mentol- eller färgsprayer, väktarbolag omsätter miljarder för att patrullera både offentliga och privata platser.

På samma sätt borde Dumpens arbete ses som brottsförebyggande. Att staten och civilsamhället samarbetar är en självklarhet. Exempelvis använder statliga företag privata rättsdatabaser för bakgrundskontroll inför anställningar och den information de privata företagen erbjuder kommer från offentliga handlingar.

Om en person flyttar in i ett bostadsområde och uppträder misstänkt med obehagliga samtal med barn och liknande, är det en fullständig självklarhet att barnfamiljer i området varnar varandra. Utan dessa privata initiativ för ordningens upprätthållande skulle samhället kollapsa.

Inte ens i samhällen med stark statlig kontroll, som exempelvis de kommunistiska, försökte förstatliga åtgärder mot brott på vardagsnivå. Också i Sovjet fick medborgare hänga ett lås på sin lada, oavsett om ladan var privat eller förstatligad.

Så låt oss hoppas att Sverige blir ett land där Dumpen inte längre behövs. Men till dess gör Dumpen det arbete polisen inte gör. Och med hjälp av Bulletins brottskarta kan du se om det bor en dömd pedofil i ditt grannskap.