Korn: Ut med de rika och in med bidragstagarna!
Med Vänsterpartiets politik – som snart kan vara regeringspolitik, om allt vill sig illa – skattar vi landet till fattigdom: de rika flyr och fattiga invandrar. Knappast ett recept för ett bra Sverige.
Tax the rich! Tre ord som dyker upp överallt just nu. I New York vann Zohran Mamdani borgmästarposten på dem. I Paris samlade ekonomen Gabriel Zucmans förslag om två procents skatt på de allra största förmögenheterna hela vänstern förra hösten. I London avskaffade Labour den gamla skattefriheten för förmögna utlänningar som bott i landet utan att beskattas för sina tillgångar utomlands. I Oslo höjde Jonas Gahr Støres regering förmögenhetsskatten, höjde utdelningsskatten och satte en exitskatt som lås på dörren. Melodin är densamma från stad till stad, från land till land och svaret är detsamma vad frågan än gäller – försvar, välfärd, bostäder, elpriser. Låt de rika betala!
Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson sjunger med i kören. I Ekots lördagsintervju den 16 maj fick hon frågan om de förmögna kommer att flytta om partiets miljardärsskatt blir verklighet. ”Då borde man inte fly landet, utan då borde man vara här. Och annars behöver vi titta på sånt”, svarade hon. I Dagens Nyheter två veckor senare hette det att det vore ”magstarkt om man begär en frisedel och flyr landet när alla andra ställer upp”.
För att förhindra att de rika flyr har man en lösning. Beskatta dem! Det är tydligen den enda lösningen som finns vänsterut och i detta fall riskerar boten att bli värre än soten.
Det kallas exitskatt. Den som flyttar från Sverige ska beskattas för värdeökningar som ännu inte förvandlats till pengar, med andra ord ska man göra det svårt att lämna landet tillsammans med en någorlunda välbevarad förmögenhet. Vänsterpartiet kräver plats i regeringen om partiets mandat behövs för att göra Magdalena Andersson till statsminister. Skatten är villkoret för ett regeringsskifte.
Det värsta är att man inte behöver införa denna skatt för att få folk att fly landet. Det räcker att man talar om att införa skatten, så kan man vara säker på att folk börjar se om sitt hus.
De som försvarar exitskatt argumenterar för att det inte blir så många som flyttar. NRK:s kartläggning i maj i år fann att 163 norska företagare sedan 2020 flyttat till Schweiz. De stod tillsammans för omkring två procent av förmögenhetsskatten. Det låter hanterligt. Norge har nitton tusen personer med mer än 25 miljoner i beskattningsbar förmögenhet, så 163 är en bråkdel av dem.
Men det är inte antalet som avgör, utan vilka. Bland de 163 finns Kjell Inge Røkke, som ensam stod för nära hälften av gruppens skatt. Ett lands tjugo största skattebetalare är inte utbytbara mot tjugo tusen små, och den som flyttar tar inte bara sin förmögenhet med sig utan också framtidsutsikterna. Nästa bolag, nästa investering och de människor som anställs kommer ett annat land få nytta av.
Britternas eget budgetkontor, Office for Budget Responsibility, räknar med att var fjärde av de rikaste utlänningar som omfattades av den gamla ordningen lämnar landet. Och i New York fick guvernören Kathy Hochul 2022 applåder för uppmaningen till missnöjda att ”jump on a bus and head down to Florida where you belong”. I mars i år bad hon dem komma tillbaka, ty delstaten behöver, som hon sade till Politico, ”people who are high-net-worth to support the generous social programs that we want to have”.
Fyra år räckte för att lära sig läxan. Sverige lärde sig den på 1970-talet, när Ingvar Kamprad, Tetra Pak och Ferring flyttade till Schweiz och Danmark. Den som glömt kan fråga Magdalena Andersson själv – det var hon som våren 2018 stoppade Skatteverkets exitskatteförslag efter en remisskritik som bland annat visade att skatten skulle fungera som en arvsskatt för familjeföretag med arvingar utomlands.
Pengar har ben. Det är det enkla skälet till att receptet misslyckats i Oslo, London och New York, och det finns ingen anledning att tro att det skulle lyckas bättre i Stockholm.
Det finns dock något som gör den svenska varianten värre än förlagorna. En rödgrön regering med Vänsterpartiet vid bordet skulle inte bara skrämma bort dem som betalar. Den skulle samtidigt ta emot fler som behöver. Vänsterpartiet vill återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel och sänka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Miljöpartiet vill gå längre och återställa reglerna från tiden före 2016.
Att jaga ut de rika och ta in bidragsberoende kommer alltså att göra oss alla fattigare. Och då handlar det inte enbart om att vara i anden fattig, utan också i köttet.
Socialdemokraterna säger att den strama linjen för invandring ligger fast, men det sade de om exitskatten också, tills mandaten skulle räknas. Vilka som då kommer vet vi av erfarenhet. Enligt SCB hade år 2020 bara 41 procent av kvinnorna och 51 procent av männen bland flyktingar och deras anhöriga en arbetsinkomst över drygt 200 000 kronor, mot 73 och 77 procent bland dem som är födda här.
Av de nyanlända från Somalia och Afghanistan hade mer än sex av tio högst grundskola, av dem från Syrien och Irak omkring fyra av tio. Om man jagar höginkomsttagare ur landet samtidigt som man håller dörren öppen för bidragsberoende behöver man inte vara nationalekonom för att räkna ut resultatet. Vad blir kvar när de som betalar har rest och de som inte kan betala har kommit?
Vänsterpartiet svarar att det ”inte finns något egenvärde i fler miljardärer”. Men det finns heller inget egenvärde i färre. Frågan är bara var de betalar sin skatt, och den frågan avgör de själva, med fötterna. Tax the rich är en paroll som fungerar utmärkt på ett torgmöte. Problemet är att de rika inte står kvar på torget och lyssnar. De försvinner och sen finns det inga rika att beskatta.