Facebook noscript imageKorn: Utpressning lönar sig – Ceuta blev invaderat
Hoppa till innehållet

Korn: Utpressning lönar sig – Ceuta blev invaderat

Den spanske filosofen Miguel Ángel Quintana Paz Foto: Dan Korn
Den spanske filosofen Miguel Ángel Quintana Paz Foto: Dan Korn

Det som drabbade Ceuta i somras var uppenbart organiserat av Marockos regering, som lärt sig att det går att erövra områden med folkvandringar utan ett enda vapen.

Det började på kvällen den 30 juli. Under ett drygt dygn strömmade omkring sjuttiotusen människor över gränsen från Marocko in i Ceuta – simmande runt vågbrytarna, klättrande över stängslet, i täta led längs stranden. Staden har drygt åttiotusen invånare. På lite mer än ett dygn fick en europeisk stad nästan lika många objudna gäster som den har medborgare. Minst arton människor drunknade eller trampades ihjäl. Spanien fick skicka militära förstärkningar för att återta kontrollen över sin egen stad.

I Madrid låg orden redan färdiga. ”Migrationskris.” ”Människosmugglare.” Den bilden håller inte, menar den spanske filosofen Miguel Ángel Quintana Paz, som jag hörde tala om händelserna vid NatCon-konferensen i Jerusalem i oktober och samtalade med efteråt.

Den 30 juli är Tronens dag, den marockanska monarkins stora nationalhögtid. Den spanska underrättelsetjänsten hade i förväg varnat för upprop i sociala medier om att ta sig in i Ceuta just den dagen. Enligt läckta polisrapporter syntes marockansk polis knappt till vid gränsen på ett tiotal timmar, utom när den lotsade folkmassorna mot övergångarna. Två veckor senare förklarade Marockos justitieminister, enligt Quintana Paz, att Ceuta och Melilla är marockanska städer som Marocko vill förhandla om.

En spontan folkvandring väljer inte kungens högtidsdag. Den eskorteras inte av polisen i det land den lämnar. Och den följs inte av en ministers inbjudan att diskutera vem som äger marken. Det som hände kallas hybridkrigföring. Inget skott avlossades. Vapnet var människor – fattiga unga män och pojkar som lockats med en lögn och knuffats ut i havet. De som simmade var inte angriparna. De var ammunitionen.

Metoden har använts tidigare. I maj 2021 tog sig omkring tiotusen människor in i Ceuta sedan marockanska gränsvakter plötsligt släppt bevakningen, som straff för att Spanien gett sjukvård åt Polisarioledaren Brahim Ghali. Samma år flög Lukasjenko in migranter till Belarus och föste dem mot den polska gränsen, och året dessförinnan öppnade Erdoğan vägen mot den grekiska gränsen vid floden Evros. Folkmassor kan erövra land utan att en enda soldat korsar gränsen.

Läxan från 2021 var dessutom att utpressning lönar sig. Året därpå övergav Pedro Sánchez Spaniens decennielånga neutralitet i Västsaharafrågan och ställde sig bakom Marockos plan för området. Den som belönar utpressaren ska inte förvånas när han kommer tillbaka.

Sánchez kallade först händelsen ett angrepp på Spaniens territoriella integritet. En månad senare förklarade han i radio att Marocko inte bar ansvaret och att ryska och israeliska nätverk samt en högerextrem international låg bakom. Tre dagar därefter fick han, enligt Quintana Paz, medge i parlamentet att den egna underrättelsetjänsten inte pekade ut något av detta. Men då var rubriken redan tryckt och Israel placerat i bilden. En regering som inte vill se vem som angriper landet letar efter någon annan att skylla på.

Delar av vänstern gick längre. I sociala medier spreds parollen ”Rädda Ceuta från ockupationen” – byt Ceuta mot Palestina och sloganen är välbekant. Aktivister som seglat i flottiljerna till Gaza reste till Ceuta för att anklaga spanjorer för rasism och islamofobi när de var rädda på gatorna i sin egen stad. Logiken är densamma oavsett om den riktas mot Israel eller Spanien. Väst anses inte ha rätt till några gränser, och varje gräns Väst upprätthåller ses som ett övergrepp. Ceuta har tillhört den spanska kronan sedan 1640, invånarna är spanska medborgare och FN:s lista över områden som väntar på avkolonisering har aldrig tagit upp staden. Ändå räcker det att en granne kallar landet ockuperat för att ordet kolonialism ska börja flyga.

När Israels FN-ambassadör Danny Danon antydde att Spanien borde förklara sina ”koloniala enklaver” innan det läxar upp andra, applåderade många i Israel. Förargelsen över Sánchez fientliga Israelpolitik är begriplig, men skadeglädjen var dum. Den gav Sánchez den utländska fiende han behövde. USA gjorde klokare genom att uttrycka solidaritet med det spanska folket och samtidigt kritisera Sánchez gränspolitik.

Quintana Paz slutsats är enkel. Kalla saker vid deras rätta namn, inte ”flöden” utan invasion. En nation som inte kan namnge sin angripare kommer aldrig att försvara sig mot honom. Och försvara gränsen som varje demokrati är skyldig att göra, med lag, stängsel och vid behov soldater, utan att be om ursäkt. Den som älskar mänskligheten i allmänhet men överger Ceutas invånare i synnerhet älskar inte mänskligheten. Han älskar sin egen spegelbild.

Ceuta är inte bara en spansk stad. Det är Europas yttersta gräns i söder, och det som prövades där i somras var om Europa förmår försvara den. Svaret från Madrid var nedslående. Nästa gång drabbar det kanske ett annat land.

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.