Korn: Vänstern och islam – ett egendomligt äktenskap

En del gillar att skoja om det. När traditionella muslimer får se Vänsterpartiets valplakat om transpersoner och homosexualitet, hur reagerar de på det? Andra skojar om att ”queers for Palestine” är som ”chickens for KFC” eller grisar som kampanjar för julskinka.

Men allt detta är att missa målet. Det är inte det som skiljer dem åt som spelar roll för den uppenbara sympatin, utan vad det är som förenar. Och det som förenar är hatet mot Västvärlden.

Det är inte svårt att förstå varför islamister – och för all del även mer eller mindre sekulära muslimer – hatar Väst. När det ottomanska väldet gick under i samband med första världskriget delades arabvärlden upp mellan de europeiska segrarmakterna. Gränserna mellan de nya staterna drogs med linjaler på europeiska ritbord utan hänsyn till folkgrupperna som bodde där. Resultatet blev svaga stater med inre konflikter. De styrdes av européer med vilja att ”civilisera” befolkningen. Resultatet blev till viss del en framgång, inte minst för mellanösterns minoriteter, men för den arabiska, muslimska majoriteten innebar det inskränkt frihet och skam.

Väst kom att förknippas med kolonialism, imperialism, förtryck och förödmjukelse. Men vad som kanske var värre var en sekulär livsstil, en separation av religion och stat, kvinnlig frigörelse och ett bejakande av företeelser som i islam är strängt förbjudna.

Vänsterns hat mot Väst öses ur andra källor. Väst är för vänstern kapitalismens högborg, men representerar också ting som i klassisk socialistisk anda ses som kapitalismens förtryckarmedel; individuell frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att dessa företeelser håller folket lugnt förhindras revolutionen. Kritiken mot ”bourgeoisiens kultur” går hela vägen tillbaka till Marx, men har under resans gång stärkts inte minst av 1900-talstänkare som Herbert Marcuse, den stora inspirationskällan för 68-vänstern.

Eftersom tänkare som Marcuse var motståndare till nazismen och Sovjetunionen efter Hitlers angrepp 1942 allierade sig med USA och Storbritannien, har vänstern identifierat sig med antinazismen, eller ”antifascismen” som de gärna kallar det i direkt inspiration från Moskva. Av detta har många dragit den felaktiga slutsatsen att nazismen var en produkt av Västvärldens dekadens, att ”modernismen” i västlig version obönhörligen ledde mot nazism. Inget kan vara mera felaktigt.

Hur kunde en kulturnation som Tyskland, Goethes och Schillers land, förfalla till nazismens barbari? Många har ställt den frågan och underförstått har man sett ett samband mellan tysk kultur och nazism. Men nazisterna själva var mera klarögda. I en intressant genomgång av nazistisk litteratur som den ungerske filosofen Aurel Kolnai gjorde och gav ut i England under titeln ”The war against the West” redan 1938, visar Kolnai tydligt hur starkt kritiska mot Västvärldens kultur nazisterna var. De såg sig som motståndare mot allt det som Goethe och Schiller stod för. De ville tillbaka till den urgermanska brutaliteten och såg senare tiders förfining som dåligt inflytande framför allt från judendomen. Det var inte alldeles fel tänkt.

Uppdelningen mellan stat och religion blev stark i upplysningstidens Europa, men redan långt innan dess hade samma uppdelning varit tydlig. Protestantismens framgång handlade mycket om att kungarna gärna såg att kyrkans makt minskade, men också den katolska kyrkan och påven hade under medeltiden arbetat för att förstärka en sekulär makt vid sidan om kyrkan. Mycket medvetet verkade man för en rättsstat och denna stat följde den sekulära romerska rätten.

I Rom fanns dock ingen uppdelning mellan religion och stat. Det fanns det däremot i det forna Israel, där översteprästen styrde över det religiösa maskineriet, Sanhedrin över rättsskipningen och kungen över armén. Uppdelningen mellan kyrka och stat hade alltså varit i många säckar innan den hamnade i upplysningsfilosofernas påsar. Och det judiska inflytandet som nazisterna påpekade var verkligt.

I Ryssland och i det ottomanska väldet fanns dock inte denna uppdelning. Tsaren var kyrkans överhuvud och kalifen var islams ledare samtidigt som han var statens överhuvud.

Eftersom Tyskland förlorade första världskriget utövade de ingen kolonialism i Mellanöstern. De drabbades därför inte av den motvilja mot Väst som England och Frankrike fick. Efter kriget flydde många nazister till länder som Syrien och Egypten, där deras ideologi mottogs vänligt. Hitlers ”Mein Kampf” är en bästsäljare i Mellanöstern och många redigerade upplagor på arabiska utkommer. Att islamismen i mångt och mycket är nazismens barn ser dock inte vänstern, som tvärt om ser kampen mot Väst som en kamp mot nazismen.

Samtiden är förvirrad. Men vi kan ju alltid trösta oss med att röran inte är långtråkig