Kyjiv utan broar: så blir ryska attacker problem för hela Ukraina

På senare tid har Ryssland börjat tillämpa en ny och tyvärr mycket effektiv taktik i sina attacker mot Kyjiv: man slår mot broarna över floden Dnepr som förbinder huvudstadens högra och vänstra strandsida. För en svensk läsare bör situationen och dess grundläggande betydelse vara särskilt lätt att förstå, eftersom Stockholm ligger på 14 öar och broarna mellan dem är grunden för hela stadens infrastruktur.

Men för Kyjiv är problemet ännu allvarligare. Dnepr delar i praktiken den ukrainska huvudstaden i två enorma delar, en på högra (västra) och en på vänstra (östra) stranden. Just därför hänger frågan om hur pålitligt broarna över floden fungerar direkt samman med hur väl staden över huvud taget fungerar, och det som händer går långt utöver ett vanligt trafikproblem.

Hur ”kopplar Ryssland bort” Kyjivs broar, varför är det så farligt, inte bara för huvudstaden utan för hela Ukraina, och går problemet att lösa? Låt oss reda ut de frågorna.

Kyjivs sex broar

Kyjiv har sex större övergångar över Dnepr: Norra bron, Metrobron, Patonbron, Södra bron, Darnytskyj-bilbron och Podilsko-Voskresenskyj-bron. Tillsammans bär de dagligen miljontals människor, över 600 000 fordon, kollektivtrafik och gods, däribland militära transporter. Det är stadens strategiska transportartärer.

Broarna kan inte ses som fristående objekt. De utgör ett enda system. Om en bro stängs fördelas trafiken automatiskt om till de övriga. Om det samtidigt uppstår problem på ytterligare en eller två sträckor ökar belastningen mångfaldigt, och Kyjiv hamnar i trafikkollaps.

Situationen försvåras av stadens storlek. Kyjiv är med 836 km2 nästan dubbelt så stort till ytan som Stockholm. Varje dag tar sig människor som bor på ena stranden men arbetar eller studerar på den andra över Dnipro. Samma rutter används av kollektivtrafik, kommersiella fordon, budtjänster, kommunala fordon, räddningstjänster, militära transporter med mera. Därför handlar en brostängning inte bara om hur många timmar en person tillbringar i kö. Det handlar om stadens förmåga att upprätthålla sin livsrytm.

Reglerna för trafik under flyglarm har blivit mer flexibla. Särskilda regler gäller för Södra bron och Podilsko-Voskresenskyj-bron, medan Norra bron, Darnytskyj-bron, Patonbron och Metrobron kan vara öppna utan begränsningar under larm. Kyjivs myndigheter införde för bara några dagar sedan ett komplicerat system för att fördela trafiken under larm, men övergav det snabbt eftersom det uppenbart var ineffektivt.

Det kan verka som att detta bevarar systemets stabilitet och avfärdar alla frågor. Men här finns ett grundläggande problem: säkerheten. Man kan köra över broarna under larm, men bara på egen risk. Det visar tydligast söndagens anfall mot Norra bron: en rysk drönare slog ner rakt i vägbanan, där vanliga civila bilar färdades just då. Av en slump dog ingen, men flera människor skadades.

Riskerna med att staden ”delas” i två

Kyjivborna är vana vid att se Dnepr som en geografisk del av staden som går att korsa på relativt kort tid. Men om övergångarna regelbundet stängs eller trafiken över dem blir oförutsägbar förändras stadslivets själva struktur snabbt.

Den som bor på vänstra stranden börjar undvika resor till den högra, och tvärtom. Arbetsgivare måste ta hänsyn till de anställdas transportproblem. Företag ändrar än en gång sin logistik. Kollektivtrafiken kräver nya linjer. Järnvägen tar över en del av passagerarflödet. Varje enskilt steg ser litet ut, men tillsammans skapar de en enorm belastning på Ukrainas redan, uppriktigt sagt, svaga huvudstadsinfrastruktur.

Redan nu kan Kyjiv hamna i en situation där staden formellt förblir en stad men i praktiken börjar fungera som två stora stadsrum, förbundna av ett fåtal mycket sårbara transportkorridorer som bara sällan går att färdas på. Det innebär inte någon bokstavlig upprepning av Väst- och Östberlins historia: de historiska omständigheterna är helt andra. Men något gemensamt finns ändå i jämförelsen.

Färjor, pontonbroar och cyklar ersätter inte stadens infrastruktur

Mot bakgrund av de akuta problemen dyker det naturligt nog upp förslag av varierande grad av exotism. Man föreslår pontonövergångar, färjor, fler bussar, fler tåg, utbyggda cykelleder och nya trafikregler. Många av dessa åtgärder behövs verkligen. Men det är viktigt att inte förväxla en reserv med en fullvärdig ersättning.

En pontonbro kan vara till nytta i en nödsituation, men den kan fysiskt sett inte ersätta en stor stadsbro med hela dess kapacitet. En färja kan också klara ett visst flöde, men det är helt orimligt att tro att den skulle kunna ta över en av Kyjivs huvudbroars funktion. Och vad hindrar förresten Ryssland från att slå mot en långsam färja eller en bräcklig pontonbro med just dessa drönare? Frågan är retorisk.

Detsamma gäller den exotiska idén att massvis flytta över befolkningen på cyklar. Kyjiv behöver utan tvekan cykelinfrastruktur, liksom en utbyggd kollektivtrafik. Men när det gäller en stad av den här storleken blir det rent av pinsamt att tala om cykeltrafik. Ingen cykel kan ersätta bil- och lastbilstrafik, bussar, räddningstjänster och andra transportkategorier.

Därför bör extra tåg, bussar, färjor och pontonbroar ses som ett system av mycket tillfälliga mekanismer. De kan hjälpa Kyjiv genom enskilda, akuta kriser, men de kan inte i all oändlighet kompensera för de vanliga broarna.

Varför problemet rör hela Ukraina

Det viktigaste är att förstå varför problemen med Kyjivs broar överhuvudtaget bör intressera människor utanför huvudstaden. Saken är den att Kyjiv inte bara är landets administrativa och politiska centrum, utan också dess finansiella, logistiska och ekonomiska nav. Gigantiska passagerar- och godsflöden går genom huvudstaden. I själva verket förbinder Kyjiv två delar av Ukraina, de västra och östra delarna som brukar kallas för Högerstrandsukraina och Vänsterstrandsukraina och som skiljs åt av Dnepr. Allvarliga störningar i Kyjivs transportsystem kommer oundvikligen att påverka andra regioner.

Problemet fanns redan före kriget. Under decennier har det saknats en fullgod lösning på frågan om genomfartstrafik runt staden. Det finns ingen stor ringled eller ”förbifart Kyjiv” som leder trafik som ska över floden runt huvudstaden. En stor del av trafikflödena går därför genom Kyjiv. I fredstid innebar det kroniska köer och överbelastade vägar. Kriget har förvandlat det här problemet till en fråga om nationell uthållighet.

I dag innebär varje allvarligt avbrott på broarna extra timmar på väg, ökad belastning på alternativa rutter, dyrare transporter och nya begränsningar för näringslivet. Och då har vi inte ens nämnt den militära logistikens betydelse, som också till största delen går från väst genom Kyjiv till stridszonen. Under krig är transportinfrastrukturens betydelse ännu större, eftersom den samtidigt bär upp civilekonomin, statens funktioner, humanitära transporter och militära processer.

Därför vore det helt fel att säga att ”Kyjiv klagar igen på köer”. Det handlar om ett problem av nationell dignitet.

Huvudproblemet är inte broarna

Ukraina måste förvisso stärka skyddet av kritisk infrastruktur, skapa reservrutter, skydda objekt mer aktivt med luftförsvar och i förväg ta fram planer för fall då enskilda delar av systemet skadas. Men inget av detta ändrar huvudfaktumet: det är omöjligt att fullt ut skydda en enorm huvudstad under ständig luftterror på krigets femte år.

Man kan lägga till tåg, sätta in bussar, förbereda pontonbroar, ändra trafikreglerna med mera. Allt detta är nyttigt, men varje sådan åtgärd fungerar bara som en paracetamoltablett mot huvudvärk: den undanröjer inte själva orsaken. Och orsaken är kriget självt. Så länge det inte tar slut går det tyvärr inte att göra slut på kyjivbornas lidande och förstörelsen av stadens infrastruktur.

Just därför handlar berättelsen om Kyjivs broar i dag inte bara om Kyjiv. Det är en fråga om hur länge landet kan upprätthålla en normalt fungerande ekonomi och infrastruktur när de viktigaste transportartärerna ständigt är hotade. Och samtidigt är det ytterligare ett argument för att söka en politisk lösning på kriget, en vapenvila och en återgång till förhandlingar.

För Kyjiv är hela den ukrainska organismens ”hjärta”. Och om hjärtat slår med avbrott och återkommande attacker förblir frågan hur länge resten av kroppen över huvud taget kan hålla ut öppen, och synnerligen viktig.