Synagogor attackeras nu över hela västvärlden, medan vi fortsätter låtsas som om varje attack är en enskild händelse.

Under de senaste dagarna har ännu en rad attacker riktats mot synagogor. En synagoga attackerades i USA när en gärningsman körde ett fordon rakt in i byggnaden. En explosion skadade en synagoga i belgiska Liège. I natt attackerades en synagoga i Rotterdam.

Varje gång upprepas samma förklaringsmodell. Politiker och kommentatorer talar om ensamagerande gärningsmän, lokala motiv och isolerade incidenter, som om varje attack vore ett fristående uttryck för frustration eller radikalisering utan koppling till ett större sammanhang.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Det som sker nu är inte en serie slumpmässiga attacker. Det är en del av ett mönster av hot och våld mot judiskt liv som under lång tid har uppmuntrats och finansierats av den iranska regimen och dess nätverk.

När Israel idag konfronterar Iran verkar det som att många tror att kriget började nyligen. Men Israels konflikt med den iranska regimen började inte i år. Den började för decennier sedan när den islamiska republiken gjorde förintelsen av Israel till en del av sin statsideologi och började bygga ett internationellt nätverk av proxyorganisationer och operativa celler.

Ett av de mest talande uttrycken för denna ideologi stod bokstavligen mitt i Teheran. På ett centralt torg installerades en digital nedräkningsklocka som räknade ner dagarna tills Israel enligt regimens egna ord skulle vara utraderat från kartan.

Det var inte ett internetfenomen eller en provokativ slogan i ett tal. Det var en fysisk installation i huvudstaden i en stat med missilprogram, proxyarméer och global underrättelseverksamhet.

Den klockan förstördes i en israelisk attack, men föreställ er i ett ögonblick hur situationen hade sett ut om det på Röda torget i Moskva stod en stor digital klocka som räknade ner dagarna tills Sverige enligt ryska myndigheter skulle förstöras. Ingen i Sverige hade avfärdat det som symbolik eller politisk retorik. Ingen hade sagt att det bara var frustration över internationella konflikter. Vi hade givetvis förstått att det var ett hot mot vårt land och vårt folk.

Samtidigt vet vi att den iranska regimen under lång tid har bedrivit operationer långt utanför Mellanöstern. Europeiska regeringar har varnat för mordplaner och attentat riktade mot dissidenter och judiska mål i väst. I Sverige avslöjades nyligen hur personer kopplade till iransk underrättelsetjänst misstänks ha planerat mord på judiska företrädare på svensk mark.

Detta är inte isolerade incidenter. Det är en strategi.

När regimen i Teheran nu pressas, så blir den inte mindre aggressiv utan mer. Desperata mullor som kämpar för att behålla makten destabiliserar länder runt omkring i Mellanöstern samtidigt som deras nätverk aktiveras i Europa.

I det perspektivet framstår attackerna mot synagogor i Detroit, Liège och Rotterdam inte längre som oförklarliga eller slumpmässiga.

Synagogor väljs inte av en slump. Judiska institutioner angrips därför att de symboliserar judiskt liv.

Så länge vi fortsätter att behandla varje attack som ett isolerat fenomen kommer vi också fortsätta bli överraskade varje gång nästa synagoga attackeras.

Problemet är bara att de som organiserar detta inte ser det som isolerade händelser.

De ser det som ett heligt krig.