Leif V Erixell: Blasfemibrottet återinfört i Sverige med HD:s goda minne

Högsta domstolen vägrar ta upp Salwan Momikas medhjälpare Salwan Najems överklagande av hovrättsdomen (B 2982-25) mot honom om hets mot folkgrupp vilket han dömdes för på grund av Salwan Momikas agerande (!) i samband med brännande av koranen. Trots skarp kritik från yttrandefrihetsexperter och andra, är det nu ett faktum att vi återigen har en blasfemilagstiftning i vårt land – men endast riktat mot en religion – islam. Den har nu fått särskild skyddsstatus i Sverige.

Vad säger hetslagen?

Lagen om hets mot folkgrupp (BrB 16:8) var skriven för att skydda människor, inte religioner eller av dessa uppfattade heliga symboler. Det innebär att om religionskritik upplevs som kränkande är det juridiskt irrelevant, så länge den inte riktas mot människor som grupp. Kränkt religiös känsla har inte varit tillräckligt för att staten ska agera juridiskt, inte heller när någon ”smutskastat” eller hånat religiösa symboler.

Mängder av anmälningar har under åren inkommit till polisen baserade på upprördhet över satiriska Jesusframställningar, konst med sexuella eller hädiska motiv, vandalism av kyrkliga eller andra religiösa symboler i konstnärligt eller politiskt sammanhang. Förundersökningarna har konsekvent lagts ned, men i och med islams tillväxt i Sverige och dess våldsbenägna ”svans” (visat i exempelvis ”Påskupploppen”) och massiva upprördhet från den muslimska världen i stort vid grov religionskritik, har det nu blivit annorlunda. Nu har plötsligt en religiös symbol (koranen) blivit skyddsvärd, och förvandlats till en ”folkgrupp”. Politiska motiv bakom, någon?

Vad domen mot Najem innebär

Domen mot Momikas medhjälpare Najem innebär – oavsett hur den formellt motiveras – ett de facto återinförande av blasfemilagstiftning. Tidigare har det gällt att det i sig inte är hets mot muslimer att bränna eller ”skända” Koranen Detta hade slagits fast i åklagarbeslut och indirekt bekräftats genom att myndigheters ingripanden skett via ordningslagen, inte straffrätten. Religionskritik – även grovt kränkande sådan – har varit tillåten så länge den inte riktas mot människor som människor. I Najem-domen överges nu denna princip.

Här fanns inget hot, ingen uppmaning till våld och inget påstående om att ”muslimer är X”. I stället likställs nu angrepp på en helig skrift med angrepp på dess anhängare. Eller som det står i tingsrättens dom: varje gång Momika brände en koran visades ”missaktning mot muslimer”. Voila! Koranen är nu en folkgrupp.

Men vi har just lärt oss att kränkt religiös känsla inte ska trumfa yttrandefriheten. Här kastas allt detta över ända. Resonemanget är lika anmärkningsvärt som genomskinligt: Koranen är central för muslimers identitet, därför blir ett angrepp på Koranen ett angrepp på muslimer. Men det finns absolut ingenting som tyder på att rättsväsendet skulle röra en fena, (det vill säga använda hetslagstiftningen) mot den som efter godkänd ”demonstration” stod och brände en bibel utanför en kyrka eller någon annan religiös urkund än en islamsk. (Jag tycker inte man ska bränna böcker, men den som tvivlar på detta kan ju empiriskt gå ut och testa vid närmaste högmässa). Detta vi ser är således en klassisk men selektiv blasfemilogik.

Det principiellt nya med hovrättens dom är att grov och symbolisk kritik av en viss ideologi, knuten till en viss trosform, nu automatiskt omdefinieras till grupphets. Därmed upplöses den avgörande distinktionen mellan människa och ideologi – den distinktion som modern yttrandefrihet vilar på.

Vad säger Europakonventionen (EKMR)?

Europadomstolen har konsekvent slagit fast att yttrandefriheten skyddar även uttryck som ”offend, shock or disturb” (Handyside mot Storbritannien, 1976 ). I Gündüz mot Turkiet (2003) skyddades extrem och polariserande religionsretorik just därför att den inte riktades mot människor per se. I Sekmadienis mot Litauen (2018) klargjordes att kränkt religiös känsla inte är ett legitimt skäl för straffrättsliga ingripanden. Domstolen har också uttryckligen varnat för att stater inte får återinföra skydd mot yttrandefriheten för religioner genom omvägar. Ändå är det precis det som nu sker i Sverige.

Särskilt problematiskt är att brottet blir reaktionsberoende. Straffansvaret avgörs genom den blasfemiska nyordningen inte av yttrandets innehåll, utan av hur stark upprördhet det väcker och hur central symbolen anses vara. Detta är oförenligt med legalitetsprincipen. Straffrätt ska vara förutsebar – inte kalibrerad efter visad känsloeffekt.

Blasfemin är således tillbaka. Inte genom uttalad lagstiftning, utan genom domstolarnas selektiva och religionsspecifika tolkning. Detta borde vara ovärdigt ett rättssamhälle med världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning. Ett rättsligt haveri. Varken mer eller mindre. Inte minst för att det är uppenbart att vi nu har politiserade och inför våldshot backande och med usel rättsretorik fäktande domstolar. Endast det muslimska brödraskapet kan applådera denna utveckling – och kanske också tyvärr, i smyg, vår regeringen – och oppositionen. Man vill ju liksom inte ha vissa typer ”problem” på gator och torg. Vad är då grundläggande rättsprinciper och yttrandefriheten värd? Inte mycket. Uppenbarligen.

SE ÄVEN: Momikas koranbrännarkompis söker asyl i USA

Överklaga!

Man kan bara hoppas att Najem orkar överklaga till EKMR. Där har han mycket goda chanser att vinna och därigenom ge det svenska rättssystemet den hårda knäpp på näsan det så tydligt förtjänat.

Leif V Erixell

Författare och ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS)