Det finns få ord som kan beskriva de hemvändande IS-kvinnorna. Terrorister är för milt. Vad kallar man någon som tränat sin minderårige son att döda och till sitt försvar skyller på det döda barnet?
Tyvärr gillar medier att jaga i flock. Men att skriva om det som är intressant för stunden behöver inte vara dåligt. Det betyder dock att relevanta uppföljningar och kontinuerlig bevakning, ibland, får stryka på foten för ”breakning news”. Av förklarliga skäl handlar det mesta nu om restriktioner, elpriser och partiledardebatt, men man borde även kunna ge utrymme åt annat.
Igår inleddes rättegången i Stockholms tingsrätt mot en hemvändande IS-kvinna. Ni vet de monster i mänsklig skepnad som åkte till Syrien för att bo i mördarsekten IS så kallade kalifat. Beskrivningen av dessa som just monster kan tyckas extrem men det är ett ordval gjort med största omsorg. För vad kan vara mer ondskefullt än att som i denna kvinnas fall träna sitt minderåriga barn att mörda och våldta för att sedan skylla ifrån sig på det döda barnet?
Hennes försvar är lika banalt som de anförde som stod inför rätta i Nürnberg. De lydde bara order och visste ingenting om att man dödade judar. Hon ville egentligen inte åka till Syrien och sympatiserade aldrig med IS. De stred bara för sitt land och hon kunde minsann inte bestämma över sin son för att han var familjens överhuvud eller pater famillias, som romarna skulle sagt. Förvisso skulle det sistnämnda kunna utgöra en promille av förmildrande omständighet, men då ska man komma ihåg att denna IS-kvinna kom från en sekulär familj. Hon spelade i ungdomen fotboll och är utbildad sjuksköterska. Det var ett aktivt val att konvertera till islam, gifta sig och söka lyckan i kalifatet. Kort och gott har hon sig själv att skylla och det går inte att komma ifrån att hon fatalt misslyckats i en förälders första uppgift vilket är att skydda sitt barn.
Filosofen Hannah Arendt beskrev ondskan som banal. Detta efter att hon för amerikansk media bevakade rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Trots att han var Förintelsens egen stationsmästare – tågen måste ju gå i tid! – framstod han som en liten gubbe i en glasbur. Kvinnan som står åtalad vid Stockholms tingsrätt skapar samma känsla. Det rikliga bildmaterialet som åklagarsidan har till förfogande består av alltifrån hushålls- till vapenbilder: Kaffe vid 11 och avrättningar efter lunch.
Faran är att vi som samhälle kommer att glömma. Det kan mycket väl bli så att vi inom några år får se IS-hemvänderskor med bokkontrakt som får gråta ut i tv-soffor och bedyra att de egentligen ”bara var kära”. Men vi är skyldiga deras offer att aldrig glömma. Den kvinna som står åtalad vid Stockholms tingsrätt representerar ren ondska och den måste bekämpas!
