Ibland finns det tillfällen att glädjas både i den stora och lilla världen om man ska sno ett uttryck av Ingmar Bergman. Häromdagen damp det in nyheter på TT om att Zornmuseet i Mora har fått en heroisk uppbackning när det gäller finansieringen av ”Batavernas trohetsed”. Den tavla som valsat runt i media och även denna kultursida har fått en anledning att bry sig om. Zornmuseet har velat ta över den och som en blixt från klar himmel har det uppenbarat sig en penningstinn donator som bidrog till att finansiera hyran av tavlan. Detta om något skulle man kunna kalla glädje, godhet eller att det finns människor i det här landet som är intresserande av att unika konstverk ska stanna i Sverige.

Ett ytterligare sådant exempel fick jag uppleva personligen men detta rör sig om den lilla världen. Min hustru förlorade sin vigsel- och förlovningsring och länge levde vi båda i tron att detta var ett ärende för polis och försäkringsbolag. Men skam den som tappar sin tro på att människor har en inneboende godhet. I torsdags damp det ner ett brev på posten på hustruns arbetsplats där det visade sig att allt handlade om ett klåfingrat barn. Ringarna hade hamnat i en ficka och när en resolut person hade upptäckt detta postades de tillbaka till arbetsplatsen, som är Falu gruva i Dalarna. Visserligen kan det tyckas banalt men dessa två exempel illustrerar att mänskligheten inte gör allt fel.

Det finns inte så mycket att säga kring detta mer än att det bara går att uppmuntra trevliga gärningar. Till den som donerade pengar till Zornmuseet: Tack. Till den som postade ringarna: Tack, och till dessa som vill visa att mänskligheten inte är snål, girig och kulturdöd: Ännu mer tack.

Jag hoppas innerligt att sådant fortsätter och att man kan skratta åt följande kommentar om ”stölden” när det gäller hustruns vigsel- och förlovningsring: En kortväxt person ser guld i närheten av en gruva och stoppar det i fickan. Har man hört den förut?

Trevlig helg!