Den 15 september 1973 var nästan en annan värld jämfört med den 15 september 2023. Sveriges andra tv-kanal, TV2, hade fyra år på nacken och det skulle dröja ännu ett år innan ABBA vann i Brighton. På gott och ont var det ett konformistiskt samhälle. Alla tittade på samma tv-kanaler, lyssnade på samma radioprogram och åt samma mat. Det som idag ingår i vardagen, likt kinarestauranger, hamburgerställen och pizzerior, var nytt och spännande. Likaså var internet en abstrakt akademisk tanke som i princip bara fanns i huvudet på amerikanska militäranalytiker. Dessutom kostade en mobil telefon – medveten särskrivning – som ett hus.

När den 90-årige Gustaf VI Adolf avled på Helsingborgs lasarett avslutades inte bara hans liv utan också hans tid. ”Gamle kungen” hade som vuxen upplevt bägge världskrigen och axlade att lotsa in barnbarnet som efterträdare när hans egen son dog i en flygolycka. Det är inte att undra på att hans valspråk var ”plikten framför allt”, då han mest verkade glad när han fick praktisera arkeologi runt Medelhavet. Samtidigt var han så pass mogen när han blev kung, 68 år, att han skickligt navigerade monarkins roll under hela efterkrigstiden.

Det kunde ha blivit republik men Gustaf VI Adolf, eller ”Gutsy” som var hans informella smeknamn enligt prinsessan Christina, hade så pass mycket ”gutts” att han praktiserade den klassiskt Bernadottska förmågan att försöka gå i takt med tiden. Därför är det inte att undra på att undertiteln på biografin över honom är ”mannen som räddade monarkin”. Men det kunde blivit annorlunda efter hans död.

Få trodde någonsin på Carl Gustaf Folke Hubertus. Han ansågs så pass ointelligent att dåvarande statsminister Tage Erlander övertygade Gustaf VI Adolf om att höja prinsens myndighetsålder. Visserligen hade vi inte nutida skvallerpress, men även på den tiden gottade man sig åt hans misslyckanden, som de mediokra studentbetygen. Hos de flesta människorna fanns inte dyslexi och stamning ens på kartan, och under åren har det blivit många grodor, allitfrån ”kära Örebroare” när han var i Arboga, till en hyllning av den demokratiska regimen i Brunei och nyårstal om ”stekta sparvar i munnen” om man ska nämna några. Det förtjänar dock att nämnas att ”Carl Gustf”-signaturen i Falu gruva är en myt som tyvärr letat sig in i den officiella historieskrivningen. Men trots ”grodorna” har kungen successivt lärt sig på jobbet, speciellt under de senaste årtiondena. Monarkin eller ”plymen” som Olof Palme kallade vår statschef efter Torekovsöverenskommelsen 1974, har fungerat väl i kris.

Som hans uttalande efter mordet på Olof Palme, under Lasermannens dåd på 1990-talet eller tsunamin, där han för första gången relaterade till privata erfarenheter. Visserligen påstås dåvarande riksmarskalk Ingmar Eliasson ha hållit i pennan men ett bra tal måste alltid hållas med inlevelse. Som senior har kungen fungerat som ett nationellt ankare och det behövs i en tid av oro.

I en intressant intervjubok med kungen beskriver han att den värsta tiden i sitt liv var som nytillträdd. Han var alltid yngst bland ministrar, tjänstemän och rådgivare. Det är fullt förståeligt. Att som 27-åring få det uppdraget han fick unnar nog ingen inte ens sin värste fiende. När jag fick en chans att språka med monarken vid ett seminarium i Örebro ställde jag också en fråga kring detta. Han svarade halvt på skämt och halvt på allvar:

– Visst var det så, men nu är jag äldst av alla och det är jävligt trevligt.

För att anknyta till ”Gutsy” är det bara att önska ”Tjabo” grattis till 50 år på tronen. Vi ska vara tacksamma att vår statschef på det hela taget lyckats väl med att gå i takt med vår tid.