Jonna Sima skriver en ledare i Aftonbladet om sveket mot liberala väljare och representanter när Simona Mohamsson tackar ja till ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. Hon sörjer Liberalernas eventuellt förlorade ministerposter och de avhoppade riksdagskandidaterna. Sima verkar inte ta med det faktum att Mohamssons svängning mycket väl kan ha räddat hennes parti från att åka ur riksdagen då medlemmarna flockar tillbaka till Liberalerna.

Det är uppenbart att liberala väljare vill ha en stabil regering med Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson i spetsen, vilket färska siffror visar. Ja, Liberalerna klarar återigen riksdagsspärren och på så sätt kan de rädda de ministerposter de annars hade förlorat om de hade åkt ut med huvudet först. Personligen ser jag det som en vinst istället för att förlora allt, alltså alla ministerposter, alla riksdagsplatser, och kanske hela partiet.

Någonstans missar vänsterskribenter att det ändå är en stor vinst för Liberalerna. Visst har vissa medlemmar lämnat, men samtidigt ser vi att om de som återvände till partiet alla hade samlats på en plats så hade vi nästan riskerat att tvingats trampa på varandra. Det är tydligt att väljarna faktiskt ser samarbetet som något positivt. Nu finns ett stabilt regeringsunderlag för det kommande valet, vilket är en bristvara hos de rödgröna partierna.

Tidö-samarbetet har fungerat bra, så mycket tror jag att de flesta är villiga att hålla med om, även om man själv kanske inte håller med dem när det gäller deras politik. De har arbetat snabbt och effektivt, i alla fall om man ser till takten i besluten man brukar se i en demokrati. Det är uppenbart att Sverigedemokraterna är ett populärt parti, och jag ser ingen anledning till varför vänsterns ylande om rasism ska påverka ett parti på andra sidan från att ta sina egna beslut.

Jag tror faktiskt att vänstern sörjer att de själva inte kan påverka andra sidan och att de känner sig hjälplösa när det gäller att blockera alla samarbeten med Sverigedemokraterna. Vi kan tydligt se här att det inte längre biter att kalla människor för rasister, för vi har hört den anklagelsen ett antal gånger för mycket vid det här laget. Mohamsson ser detta och kommer inte längre att låta slagord från kommunister sänka hennes eget parti. Vi ser även att hon åter fick förtroende i partiets kongress, vilket i sig är ett kvitto på att liberala väljare till stor del ser beslutet som något positivt.

Media i Sverige har under senaste veckan mest fokuserat på de medlemmar som lämnat Liberalerna, men verkar helt förbise den stora massan av personer som åter anslutit sig och återtagit sitt engagemang. SVT, Aftonbladet och DN kanske vill få läsarna att tro att partiet har tagit ett fatalt beslut som kommer att leda till dess undergång, men i slutändan verkar det som att de har fel. Det är helt OK att inte hålla med Mohamsson i hennes beslut, men hon måste ta beslut som gynnar hennes eget parti och partiets väljare, inte det som gynnar vänstern. Kort och gott ser vi att Simona Mohamsson har räddat Liberalerna från undergång.