I skrivande stund sitter jag här en sen kväll och filosoferar kring det här med rasism. Visst är rasism ett intressant koncept då den kommer i olika former. Vi har den faktiska rasismen som kan komma i form av segregerande lagar, vi har den upplevda rasismen som kan kopplas ihop med faktiska rasistiska handlingar eller bara en känsla, och sen har vi den påhittade rasismen som kommer från grupper som i regel kan anses privilegierade som talar om rasism fast de egentligen inte själva är utsatta. I denna krönika tänkte jag prata om skillnaden mellan antisemitism och islamofobi, samt min upplevelse som svenska jude.

Jag själv råkar vara en blandning av den svenska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten. Jag tillhör även en liten, liten skara av människor som gått från extremvänstern till Sverigedemokraterna och har därmed upplevt båda delarna. Man skulle kunna tro vid första anblick att den rasism jag har upplevt ska ha kommit från mitt eget parti i närtid, men sanningen är den att den största delen av den rasism jag upplever för närvarande kommer från vänster.

Vad hände med de där människorna som sa att man ska lyssna på den som blir utsatt och inte på förövarna? Jag driver nämligen en Facebook-sida på sidan av mina uppdrag som krönikör, och kommentarsfältet kan anses upprörande för många av mina läsare. På den sidan väljer jag att tala öppet om Israel och svenska judar, och de kommentarer jag får när jag själv berättar om den rasism jag själv har fått uppleva är något av en indikation på att antisemitismen är otroligt stark i vårt avlånga land.

Judar idag berättar om sina upplevelser och Brå registrerar en skrämmande statistik kring hatbrott mot svenska judar efter 7 oktober, men vänstern, de som säger sig stå upp för de utsatta, skrattar åt svenska judars upplevelser med en stor underton av hån och förakt. Hur kommer det sig att antisemitismen idag inte bara är accepterad utan även hyllad från det håll som säger sig stå emot rasism mest av alla?

På något underligt sätt verkar den enda skyddade gruppen just nu vara muslimer. När en jude gör något fel hamnar skulden på hela den judiska befolkningen. När en muslim agerar felaktigt sätts det plötsligt upp en skyddande mur runt hela den muslimska befolkningen och anti-islamofobiska demonstrationer fyller landets gator. Ni kanske minns 8 oktober 2023? Istället för sorg och medkänsla för israeliska offer såg vi pro-muslimska demonstrationer i stora delar av södra Sverige.

Då var det solklart att alla muslimer inte ska hållas ansvariga för Hamas agerande. Efter 7 oktober kunde vi samtidigt se judar som står i kö på Macdonalds som stannas av arga vänsternissar som kräver ett svar på hur de ställer sig i konflikten. Det är såklart lätt att bli hemblind, men någonstans skulle man kunna tro att de skulle se det tragikomiska i det hela.

Själv tycker jag att den så kallade islamofobin faller in under kategorin påhittad rasism. Nu menar jag inte att muslimer aldrig upplever faktisk rasism, utan det jag menar är att det är i människans natur att lära sig av sina upplevelser och att utveckla ett sinne för när en kan känna sig trygg och när en bör vara rädd. Det är evolution, det är så alla djur fungerar. När vi tittar runt oss och ser vad som händer i världen, men även i vårt eget före detta trygga land, så kan jag själv förstå varför man skulle bli rädd för muslimer.

I vänsterns ögon är jag islamofob och rasist, och det får de tycka, men sanningen är den att jag inte bryr mig om varken ras eller religion. Jag bryr mig om vilka som kan hålla sig i skinnet och vilka som inte kan det. Detta kan låta som något av en klyscha, men min närmsta vän är muslim. Ja, jag menar troende muslim från Mellanöstern med mörkare hy och allt som kommer med det hela.

Jag har aldrig själv haft ett problem med muslimer eller någon annan som kommer från fjärran land. Det komiska i det hela är att medan jag själv inte bryr mig om vart andra kommer ifrån eller vilken gud de tror på, så är det snarare muslimerna jag träffar som ryggar åt det faktum att jag är judinna. Ändå är det tydligen jag som är rasist.

Jag upplever själv att jag aldrig upplevde antisemitism innan flyktingkrisen. Visst är det så att någon enstaka nynazist stökade runt och försökte vara stöddig, men det var aldrig något systematiskt eller utbrett. Nu upplever jag att jag får vakta tungan om att jag är judinna eller att jag flyttar till Israel om några enstaka veckor. Rasismen jag upplever kommer näst intill exklusivt från vänstern eller muslimer. Det är min upplevelse som förövarna gärna vill ta ifrån mig.

Rasismen mot mig är såklart upplevd, men består även i hot om att mista mitt liv. Varför är dessa upplevelser mindre viktiga än när en muslim säger samma sak? Jag ser hur judar trakasseras på öppen gata av Palestina-demonstranter, men vänstern skrattar och muslimer jublar.

Jag vet exakt hur kommentarerna kommer att se ut för denna krönika. Någon kommer att säga ”mördar 30 000 barn och är ändå ett offer”, någon annan kommer att säga ”som man bäddar får man ligga”. Dessa är klockrena exempel från verkliga kommentarer, och temat är alltid att jag som judisk individ är ansvarig för något de anser att ett land i en annan världsdel gjort fel.

Det är exakt det här judar i Sverige pratar om när de säger att de upplever rasism från vänster. Jag har själv ingen bra lösning, vilket också är en av anledningarna som jag väljer att lämna Sverige, men det förbluffar mig ändå att vänstern inte själva kan se att de är de nya nazisterna.