Antisemitismen är underlig. Den dyker upp plötsligt för att sedan dämpas, men den försvinner aldrig egentligen. Den ligger där och gror tills den exploderar lavinartat.

”Varför?” är en fråga som vi judar länge har frågat oss själva förgäves. Idag ser vi skratt-reaktioner på sociala medier när det talas om antisemitiska hatbrott. Senast kunde jag se denna trend i artiklar som handlar om dådet mot judar i London där två personer knivhöggs, en i 70-årsåldern och en i 30-årsåldern.

Det är inte längre tabu att vara antisemit, utan det ses som en slags merit, en bragd, en eloge, ett tecken på godhet och renhet. Det ses på något sätt som motstånd när judar i länder såsom Storbritannien blir attackerade endast på grund av deras etniska ursprung och religion. Vi ser fördömanden från olika håll, men det ekar samtidigt i tomheten, och det kan vi som judar se igenom utan större problem. Det är lätt att se igenom eftersom antisemitism å ena sidan fördöms, men å andra sidan görs ingenting för att mota problemet, snarare tvärtom.

Så är problemet endast importerat? Delvis, men i Sverige är det just svenskar som har ställt sig sida vid sida med de importerade antisemiterna och har hjälpt till att få denna boom av antisemitism att gro och växa. Det som en gång var ett frö är idag, tyvärr, ett mäktigt träd. När vi ser att antisemitiska handlingar inte leder till protester mot just detta, utan istället ser att de leder till ”anti-islamofobi”-demonstrationer, så kan vi börja fundera på vad Sverige egentligen håller på med.

Sedan ser vi judar fly från hela Europa till Israel, men inte heller detta är något som verkar påverka den inhemska befolkningen i de europeiska länderna. Istället klandras vi för dubbla lojaliteter, folkmordsbejakande, för att vara sionist-extremister, med mera. Kanske är det istället dags att ta sig en lång titt i spegeln och att våga se att de européer som står där med flaggor från ”Palestina” eller islamiska republiken kanske inte står på rätt sida av historien.

När jag valde att migrera till Israel började en våg av vänsterislamister att flöda mina kommentarsfält i sociala medier. Jag får höra alla ovan nämnda saker, jag blir uppringd av personer såsom Henrik ”Henke” Johansson från sidan ”Inte rasist, men…” och blir utskälld, jag blir ifrågasatt om hotet mot mig som jude i Sverige är verkligt. Ja, hotet är verkligt. Det är inte bara i länder såsom Storbritannien där allvarliga antisemitiska brott, såsom mord på öppen gata, sker eller nästan sker. Sverige är inte många steg bort från att ha samma tragiska problem.

Jag ifrågasätter ofta om opinionen i Sverige verkligen är såsom den för mig verkar. Är det verkligen så att en så stor del av svenskar som det verkar faktiskt hatar judar så mycket att det inte finns något annat val än att fly? Jag kommer sällan fram till något bra svar, men det jag kan säga är att den trygghet jag som judinna en gång kände i Sverige är borta. Det är på grund av detta som min svenska patriotism långsamt slocknade. Det här är en oroväckande utveckling och jag hoppas verkligen, för Sveriges skull, att ni kan ta er ur denna nedåtgående spiral.