Mare Kandre och den exilestniska litteraturen

Fyra årtionden har förflutit sedan de svenska litteraturhistoriska översiktsverk som än idag används i undervisningen, om än i uppdaterade upplagor, först kom i tryck. Berlinmurens och Sovjetunionens fall, digitalisering, globalisering och massmigration är bara några faktorer som sedan dess påverkat författares och litteraturens förutsättningar och tvingat oss omvärdera själva fenomenet litteratur.

I kanondebattens kölvatten, som vi ännu inte sett de sista krusningarna av, pågår nu arbetet med att ta fram en ny svensk litteraturhistoria. Om det var utmanande för aldrig så kompetenta litteraturvetare som Olsson & Algulin och Delblanc & Lönnroth (et al.) att mot åttiotalets slut avgöra vilka verk som uppfyller epitetet svensk, är det en närmast omöjlig och föga avundsvärd uppgift idag, när antalet svenskar med utländsk bakgrund räknas till en tredjedel av befolkningen.

Kandre mer kult än nånsin

Det är samtidigt två årtionden sedan en av vår samtidslitteraturs starkast brinnande stjärna slocknade på den svenska litteraturhimlen. För att kunna läsa Bübins unge (1987) får man ställa sig på plats tio i stadsbibliotekets reservationskö, eller beställa den tryckfärska nyutgåvan från Nirstedt/litteratur. I vår sätts hon upp på Dramaten. Mare Kandre (1962–2005) tycks vara mer aktuell än någonsin förr på denna sida sekelskiftet.

Redan med debuten I ett annat land (1984) blev hon geniförklarad för sitt enkla och korthuggna men ändå outgrundliga och dunkla språk. Utmejslad av litterära brottstycken från de tidiga tonåren och framåt, etablerade sig Kandre här som uttolkare av unga flickors kvinnoblivande, vilket föranlett en och annan barnpsykologisk diagnos i kulturspalterna med obligatoriska referenser till Freud. Med sin svårplacerade prosalyrik och ett språk som lämnar öppet för alla mångahanda läsarter blev hon skrivarlinjernas nummer ett. Om jag föreställer mig det där åttiotalet, ser jag ett något tummat och vinfläckigt bokexemplar liggande på ett kromat soffbord hos ”konstnärsfuturisten” i Magnus Ugglas låt Jätte-kult. (Den finns där musik finns.)

Men jag tror inte vi funnit Kandre där bland Ugglas ”djupingar med basker och svart trikå”, även om hon också var punkstjärna i bandet Global Infantilists. Hon ville aldrig tillhöra någon viss scen eller epok eller genre. Inte för länge. Likadant förhåller det sig i hennes fiktiva världar. Läsaren får sällan några ledtrådar om vilket år eller vilken plats verket för oss till liksom det ofta saknas referenser till sinnevärldsliga företeelser av senare datum än industriella revolutionen. ”Hennes språk är förvånansvärt befriat från tidsslagg och jargongpåverkan,” skrev Ulf Gyllenhak om hennes debut 1984.

Betydelsen av denna oförankring i tid och rum, det undanhållna och okända bortom språket, har tidigare ägnats lite intresse när fokus legat på det gåtfulla i Kandres språk- och bildvärld.

Författarflykten 44

Sommaren 1944 var Estland återigen på väg in under sovjetisk ockupation när de tyska styrkorna retirerade och röda armén närmade sig huvudstaden Tallinn. En knapp tiondel av Estlands befolkning valde då att fly västerut och över 30 000 estländare, varav cirka 6 500 estlandssvenskar, ankom till Sverige. De flesta hade anhöriga som deporterats eller avrättats under det förra sovjetstyret, och ingen hade några illusioner om att kunna leva ett liv i trygghet under ett nytt sovjetiskt styre.

En ansenlig del av båtflyktingarna var akademiker och intellektuella, inte minst författare. Ungefär en tredjedel (cirka 25 stycken) av medlemmarna i det estniska författarförbundet flydde hemlandet och de flesta till Sverige. Diktarna Gustav Suits (1883–1956) och Marie Under (1883–1980) hade hört till den absoluta parnassen i hemlandet, och med fanns också etablerade prosaister som August Gailit (1891–1960) och August Mälk (1900–1987).

Bland flyktingarna fanns också Mare Kandres mor Tiiu.

Okänd estnisk exillitteratur

Det skrivna ordet stod högt i kurs hos det estniska folket, vars författare var starkt förknippade med den unga nationens självständighetsrörelse. Den estniska bokutgivningen per capita under 1930-talet var den högsta i världen och upplagorna för de bästa litterära tidskrifterna låg på 10 000 exemplar, i ett land med något mer än en miljon invånare.

I flyktinglägren återupptogs den litterära verksamheten och redan före krigsslutet utkom de första estniska romanerna och tidningarna i exil. 1945 grundades i Lund respektive Vadstena de två exilestniska bokförlag som skulle utge majoriteten av den exilestniska litteraturen världen över. ”Avnämare av skönlitteraturen är inte bara esterna i Sverige, utan även deras landsmän i England, Amerika, Kina, Indien och Australien”, kunde man läsa i Dagens Nyheter 1947. Enbart under de första sju åren i exil utkom bara i Sverige omkring 500 estniska titlar. Fram till 1985 publicerades över 2 000 titlar varav cirka 680 skönlitterära verk, majoriteten alltså i Sverige.

Vilka var då författarna till dessa verk, vars upplagor under 1950- och 60-talen ibland nådde 5 000 ex per titel? Jämte ovannämnda skriftställare ur den äldre generationen har dessa namn förblivit tämligen okända för såväl den svenska litteraturvetenskapen som för läsarna.

Författare som Valev Uibopuu (1913–1997) och Karl Ristikivi (1912–1977) hade debuterat före flykten, men slog igenom på allvar i landsflykten. Exilen födde också nya författare som exempelvis författarparet Enn Nõu (1933-) och Helga Nõu (1934-) som med många romaner i ryggen ännu lever ett aktivt men okänt författarliv utanför Uppsala. Avantgardepoeten Ilmar Laaban (1921–2000) blev ryktbar för sin mångfacetterade och språkligt gränslösa kreativitet också, eller i synnerhet på den svenska litteraturscenen.

Med språkskiftet skedde en brytpunkt. Sprungen ur sjuttiotalets feministkretsar runt bland annat Grupp 8 debuterar Enel Melberg (1943-) på svenska med Modershjärtat (1977), som Ebba Witt-Brattström kallat för den första invandrarromanen, även hon med estniskt påbrå. Modernisterna Peeter Puide (1938-) och Jan Kauri (1954–1999) skrev en rad uppburna romaner under en tjugoårsperiod från tidigt åttiotal. Till denna sena generation exilestniska författare sällar sig Mare Kandre.

Det andra Kandre-landet

”Nej, nej, nej och åter nej”, hade väl Mare själv reagerat på en dylik etikett. Och naturligtvis vore det befängt att, över allt annat, skriva in henne i en exilestnisk tradition. Samtidigt går man miste om något när man, av okunnighet eller ointresse, läser henne utan att ha hennes bakgrund i minnet. Med en estnisk mor föddes hon och växte upp i en estnisk exiltillvaro med estniska som första modersmål. Hennes fem första och däribland viktigaste verk utkom fram till 1991 under tiden då Estland fortfarande var ockuperat av Sovjetunionen, under den exil vars upprätthållande av den estniska kulturen och identiteten var en politisk manifestation och motståndshandling. Att förutsätta att hennes estniska bakgrund, inklusive nedärvda minnen och känslor av förlust, trauma och sorg, inte skulle haft påverkan på henne och hennes litteratur är betydligt mer befängt.

Det är slående hur denna omständighet emellertid lyser med närmast total frånvaro i recensioner, översiktsverk och antologier vid en överblick av hennes reception från debuten fram till dagens nytryck och dramatiseringar. I undantagen, där hennes estniska sida berörs, framkommer dock att detta visst har haft betydelse för henne. ”Jag känner mig närmare den estniska sidan, min mammas släkt, i mitt temperament och psyke”, berättar hon för Madelene Grive i 90-tal.

I litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker säger hon sig ha ”kommit underfund med /…/ att det är därifrån Kandre-landet [jag] kommer”. Den vetskapen och att ändå omges av ”det här språket från det här landet” var som en ”exil inom exil”.

Ändå finns inte bara spår utan starka estniska drag i såväl verkens tematiska ramverk som dess motivkrets och detaljer. Det mest iögonenfallande är förstås Kandres egenhet att namnge sina karaktärer med estniska, eller estniskklingande fantasinamn som Aliide, Idrok, Ildre eller Keit. Som ville hon ge en fingervisning om att här finns faktiskt, mer än bara nominellt, en estnisk koppling som kanske gått läsaren helt förbi utan dessa nycklar.

I Deliria (1992) är det uppenbart för en läsare med åtminstone elementär kunskap om våra baltiska grannländers närhistoria att det i stora delar är en berättelse om hennes lands och egen släkts historia av förtryck, förstörelse och flykt. Historia som delades av alla exilester vilka utan svårigheter kunde identifiera detta verk som en släktkrönika, eller en uppgörelse med dessa kollektiva erfarenheter. Men detta är inget som recensenterna fäster något avseende vid, däremot finns ett flertal referenser till det aktuella Gulfkriget. En lågt hängande frukt.

Biografi, en bisak?

”Det förändrar ofrånkomligt ens läsning av Proust om man vet att han var halvjude och homosexuell.” Ungefär så skrev den kände franske narratologen Gérard Genette. Poängen är att vetskapen om författaren bakom ett verk och hans eller hennes biografi påverkar tolkningen av detsamma. På så vis kan en passage som denna vetskap förutan kunnat läsas allegoriskt eller metaforiskt visa sig vara en konkret referens till en händelse i författarens eget liv.

Intresset för författaren bakom verket, och perspektivet att verket präglas av författarens liv, sträcker sig tillbaka till litteraturhistoriens begynnelse men blev omodernt i början av 1900-talet, då bland annat de ryska formalisterna avfärdade betydelsesambandet mellan verk och liv. De senaste hundra åren har inom litteraturvetenskapen, ur vilken våra kritiker är sprungna, präglats av läsarter som frånkopplar verket från dess upphovsperson, och författarens influenser och intentioner har fått stå tillbaka för bland annat läsarorienterade och mer ideologiskt präglade teorier.

Kanske har dessa författarfrånvända förståelseskolor alltjämt sitt säkra grepp om litteraturkritiken, och den biografiska litteraturanalysen anses ännu förlegad. En annan möjlig förklaring är att det i fråga om Kandre men även Laaban, Melberg med flera handlar om ett slags omvänd rasism, eller hellre en förment välvillig inkludering. Någon med samma hudfärg och föga exotiskt namn upplevs inte som särskilt främmande. Jag är inte säker på att biografin fått stå tillbaka lika mycket i läsningen om det var fråga om en författare med grunda rötter i Syrien eller Etiopien.

Exilens slumrande kroppar

Själv är jag främmande för alla tolkningsmodeller som utesluter alternativa läsarter eller inte medger att ett verk normalt är en syntes av författarens verkliga liv, ideologi och de bildvärldar som språket väcker till liv. God litteratur låter sig inte målas in i ett hörn, lika lite som Kandre själv.

I ett omistligt kapitel av Kandres kanske främsta opus rotar flickan Aliide igenom sin mors minnessaker, däribland brev skrivna på hennes ”obegripliga modersmål”, och ett fotografi av hennes mormor med syskon. Snarlikheten mellan flickan och hennes mormor sätter igång hennes tankar. Ju mer hon studerar fotografiet, förlorar hon uppfattningen om ”var hon befann sig, och i så fall, var i denna tid”. På duken uppspänd bakom barnen tecknar sig ett dimhöljt skogslandskap som påminner henne om ”det verkliga landskap syskonen på kortet ännu bebodde, men i vuxen ålder, under dramatiska omständigheter, skulle tvingas överge”.

Hon inser att hennes mormors späda kropp gett upphov till fyra barn och i nästa led Aliide själv och hennes bror, att alla dessa kroppar ”slumrar” i henne på samma gång. Nu är det hon som står i tur ”att på precis samma obönhörligt vidriga vis sönderslitas inifrån av nästa stycke kropp, som hon just i denna stund, med kortet i handen /…/ kände tyngden och trycket av i sitt eget inre”.

Här sammansmälter på ett mästerligt sätt det kvinnliga pubertala mognadsmotivet och den för Kandre lika kännetecknande upplösningen av tid och rum med hennes egen livsberättelse. Den personlighetsklyvning som det innebär att förkroppsliga sina förfäders försakelser, och förväntade fortbestånd, är diasporans förbannelse.

Att flickan Aliide ska läsas som flickan Mare råder det inga tvivel om. Lika mycket står det klart att Kandre härmed, och genom sin oeuvre i övrigt, inte bara skrev in sig i vår svenska litteraturhistoria utan också ska räknas till den exilestniska litteraturen.

Filip Laurits

Litteraturvetare