Recension: De statslösa

De statslösa (Karneval, 255 sidor) är Per Brinkemos tredje bok om klaner och kriminalitet. Den första (Mellan klan och stat) kom med maximalt dålig timing 2014, året innan tabut om att tala om massinvandringens konsekvenser fick sitt banesår av verkligheten. Det är inte bra att ha rätt för tidigt, och Brinkemo rasistrostades för det. Brinkemos andra bok (Klanen) kom mer lyckosamt 2019, när det hade vänt. Den var dessutom en antologi – folk var inte längre rädda för att stå bredvid honom. Nu kommer alltså den tredje boken, och all opposition är bortblåst.

Skälet till detta är att det inte längre går att förneka bokens aktualitet. Kanske har den till och med hunnit bli inaktuell. Jag noterar att Sveriges nu mest kände dalmas, Vänsterpartiets kryssraket från Borlänge/Somalia, Mohamed Ali, inte nämns med ett ord.

Brinkemo behandlar (återigen) konflikten mellan staten, med dess lagar och opersonliga byråkrati, och klansystemet. Detta beskrivs som ett ”relationellt” system. När jag först läste det så hajade jag till av det enkla skälet att jag läst fel – ”relationellt” blev ”rationellt”. Ett enkelt fel, men ett passande sådant. Som Brinkemo tydliggör så ÄR klansystemet rationellt. Snarare är det vi statsälskande svenskar som är de konstiga.