Recension: Drömmar i respirator – Agent 08
I Rasmus Dahlstedts nya pjäs Agent 08 söker en arbetslös skådespelare svar på varför jobben uteblivit. Svaret är både roligt och mörkt, och pjäsen visar att även döende drömmar har en tragisk skönhet, skriver Jakob Sjölander.
Man ska vara försiktig med sina frågor, eftersom man riskerar att få svar. Särskilt gäller detta frågor som ”Varför svarar du inte på mina meddelanden?” och ”Varför får jag inga jobb?” En som inte är försiktig med dessa frågor är den arbetslöse skådespelaren Jesper i Rasmus Dahlstedts nya pjäs Agent 08, som efter två år utan jobb söker upp sin agent.
Det svar Jesper får utgör pjäsen. Kortversionen är att han är en vit heterosexuell man. Dessutom har han tydliga högeråsikter – vilket kanske hade kunnat tolereras om han åtminstone försökt dölja dessa. Att tacka nej till reklamroller som korkad pappa och att ha jobbiga åsikter om vikten av skillnaden mellan ”var” och ”vart” hjälper tydligen inte heller skådespelarkarriären. Inte heller har han något som kallas ”en TikTok”. Oroväckande nog har Jesper tydligen bränt en hel del broar genom att engagera sig i motståndet mot samtyckeslagen, vilket även jag själv gjort…
Agent 08 är en komedi, men det blir rejält mörkt ibland. I slutändan handlar pjäsen om en person vars drömmar håller på att lida sotdöden, som en ko på halmen. Vid ett tillfälle tryter tålamodet hos agenten, och hon förklarar att skådespelaren borde vara tacksam över att hon håller liv i hans drömmar om än i respirator, så att han åtminstone har någonting.
Jesper har offrat mycket för sin karriär, utan att ens få någon karriär. Alla hans kläder är inköpta hos Myrorna. Han har inga barn. Han är fyrtio år. Skådespelaren frågar sig själv om hans livsval varit värt det, och kommer fram till att svaret är ”nej”. Frågan blir om han borde ha offrat ännu mer. Kanske sin integritet? Nog hade det varit användbart med en mer flexibel ryggrad och lite mer lättböjda knän.
Detta är frågor alla som haft drömmar som inte gått i uppfyllelse behövt ställa sig. Det vill säga alla vi som är för gamla för TikTok. Men frågorna är mer relevanta i kulturbranschen, där skillnaden mellan framgång och misslyckande är stor. Evig ära i åtminstone några minuter eller total bortglömdhet.
Pjäsen är också en meditation över den moderna manligheten. Eller kanske snarare bristen på den. Jesper klagar över att han inte får några jobb eftersom han är en man. Det stämmer, men får en man klaga? Ens om hans klagomål stämmer? Dessutom är det väl hög tid för tjejerna att ge igen för gammal ost. Jesper själv är för ung och snäll (eller för mesig?) för att ha njutit patriarkatets frukter, men låt oss inte bekymra oss om sådana detaljer. The future is female!
Agent 08 är en liten produktion med bara tre skådespelare. Rasmus Dahlstedt drar själv det tyngsta lasset, som regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Det är en självutlämnande pjäs. Eller åtminstone en pjäs som lätt kan tolkas så – den handlar ju om en kämpande skådespelare. Jag hoppas dock verkligen att det går bättre för Rasmus själv än för hans alter ego. Det förtjänar han.
Detta borde vara en deprimerande pjäs. Det är den emellanåt. Men samtidigt är den rolig – andras lidande brukar vara det. Mitt i cynismen finns dock en gammeldags respekt för integriteten, konstnärlig, personlig, politisk. Även om drömmar aldrig leder någonstans, även om man ångrar dem, så har de en tragisk skönhet. Även i respirator.
